Eftersom premisserna och strukturen inte ändrats nämnvärt vore det möjligen bortkastad möda att skriva en ny recension av Justina Robsons Going under; kanske borde jag bara upprepa några omdömen från de tidigare böckerna i serien? Å andra sidan vore detta orättvist, eftersom de outgrundliga känsloreaktionerna är färre, magin börjar komma på rätsida, och man slipper att få en stor klump nyheter om hur allt hänger ihop serverat.
Men vi kanske skall börja från början: sedan förra gången har Lila hunnit gifta sig, inte bara med Zal utan även med demonen och lönnmördaren Teazle (vilket hon aldrig riktigt lyckas motivera vettig ens utåt), och hon har efter en längre tid i Demonia börjat tröttna på att slakta demoner som utmanar henne på duell. Hon blir därför rätt nöjd när Malachi dyker upp och ber henne återinträda i tjänst för att städa undan de älviska varelser han släppt ut på »jorden«. Inget är dock lätt, och innan hon hunnit dra sig ut från Demonia råkar hon och hennes vänner ut för ett mycket olyckligt möte, som dock tycks var inforcerat: det verkar inte finnas någon vettig anledning till att de helt enkelt inte bara stack därifrån. Väl tillbaka hemma knyts några gamla trådar ihop innan Lila och Zal av misstags transporteras till Faery, och där träffar på en sällsynt mäktig älva, som dessutom är mer än intresserad av en liten sak hon bär kring halsen.
Som sagt har några av svagheterna i berättandet försvunnit, men jag börjar ändå känna mig en aning uttröttad och undra vad som riktigt är poängen med hela övningen. Nå, en fjärde bok är ute, en femte på gång – även om det är en smula oroande att författaren inte riktigt vet om det skall bli den sista eller inte – och eftersom det ännu inte är tråkigt skall väl de också läsas någon gång.
