Jag känner mig en aning ambivalent inställd till Justina Robsons Keeping it Real. Å ena sidan finns det ett flertal bra idéer i den – en hjältinna som är någonstans mitt emellan Robocop och Inspektör Gadget i en berättelse som ligger någonstans mellan kliché-fantasy, Gaimans Stjärnstoft och Pratchetts Levande musik – men ingen av dessa idéer får aldrig riktigt utrymme nog att utvecklas ordentligt. Omslaget utlovar till exempel att Lila Black (alltså som är vår hjältinna) någon gång metaforiskt skall sätta sig och fundera över vem hon egentligen är, om människan som sitter i maskinen kan sägas vara densamma trots en AI som kan ta över och ett förråd av droger som alltid är redo att ta udden av hennes känslor, men det sker liksom aldrig. Vi får förvisso se hennes motvilja inför förvandlingen från levande människa till ett ting som till hälften består av metall, men de psykiska förändringarna tas aldrig riktigt upp, och ej heller det faktum att hon förvandlats till en mördarmaskin: hon plågas av att döda, men verkar inte särskilt upprörd av att ha förvandlats till något som har till syfte att döda. Måhända är detta enbart jag som fått sneda förväntningar och trodde att jag skulle få läsa en roman som blandar underhållning och mer seriöst tankegods i lika proportioner, istället för en hel del av det förra och något lite av det senare.
Hur som haver, Lila Black är som sagt en cyborg, utrustad med nog vapen och finesser för att få James Bond att tvingas söka i de alternativa dimensionerna efter en grön som rätt kan matcha hans avund. Hennes uppdrag är att vaka över en alvisk rockstjärna som fått motta hotbrev av en sådan art att de intresserar även det mänskliga spionaget, och naturligtvis är detta inte så lätt som det först verkar. De som är ute efter honom vill nämligen utnyttja honom för att avskära alvernas dimension från de övriga, inklusive människornas värld som fem år tidigare kom i kontakt med de övriga (förutom alvernas även älvornas, elementarernas, demonernas och de dödas), och det visar sig snart att eldkastare i armarna kanske inte är så mycket att yvas över när motståndarna har tillgång till magi.
Just magin är en annan svaghet: den känns en aning hopklistrad av olika delar, utan någon riktigt sammanhängande teori bakom. Detta kan förvisso bero på att Lila själv inte har någon förmåga inom området, men de olika sorterna som finns känns ändå tämligen disjunkta, och det blir ett problem när bokens slut till stor del bygger på användandet av sagda magi, och man aldrig riktigt får klart för sig vad det egentligen var som hände, eller vad alla aktörer egentligen var ute efter. Man kan ju i och för sig hoppas på en förklaring i senare delar, men det hela känns ändå en aning oavrundat. Betydligt bättre fungerar då de övriga delarna av världsbygget: boken balanserar väl mellan genrens standardinslag, där alverna är högdragna, närmast rasistiska typer och demonerna förefaller impulsiva och nyfikna men knappast ondsinta. Eftersom de dessutom har erfarenhet av en jord inte långt in i framtiden så innebär det också att de kan referera till delar av nutida popkultur, och skämta om Tolkiens böcker eller ha dialoger hämtade ur Pink Floyd-låtar.
Boken är första delen i en serie – Quantum Gravity – och förhoppningsvis innebär det som sagt att vissa saker kommer att klarna. Som enskild del är den nämligen aningen otillfredsställande, men inte riktigt på det bra, måste-läsa-mer–sättet, utan snarare som första halvan av en bok som delats i två vid översättningen. Jag kommer med all säkerhet att införskaffa senare delar, men kan inte helt oreserverat råda andra att göra detsamma.
Read Full Post »
