Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Göran Rystad’

Av de svenska kungarna är Karl XI den stundom mest underskattade: till skillnad från de övriga av krigarkungarna, som fått skiftande omdömen beroende på hur man ser på krig i allmänhet, liksom den andre store, hårdhänte reformatören Gustav Vasa, vars gärning i alla fall tidigare så starkt färgats av nationalistisk uppfattning att han fortsatt uppskattades även när dessa förlorade mark, så är det inte ens alltid Karl XI själv som tillskrivs den yttersta kontrollen över utvecklingen – vilket sannerligen är en smula märkligt då det var under honom som det karolinska enväldet skapades. Likväl så finns det de som sett på hans dyslexi, och den blyghet han visade under sina tidigare år och dragit slutsatsen att han var en imbecill som styrdes helt av sina rådgivare, i synnerhet Johan Gyllenstierna (visst fog finns kanske för dessa under krigsåren). Likväl: andra kungar kan få sin moraliska halt diskuterad, men Karl XI är den ende vars intellektuella förmågor i stort är omdebatterade.

Inte för att detta egentligen syns i Göran Rystads biografi Karl XI – förutom under krigsåren är det en mycket självmedveten och kapabel kung som går en till mötes, som kraftfullt och målmedvetet samlar makten i sin hand, och som använder denna till att få ordning på ekonomin och bygga upp ett försvar som skulle kunna hålla kriget borta – för till skillnad från sina företrädare var Karl XI efter sina första erfarenheter av sådant inte hågad på mer. Att han sedan var fullständigt hänsynslös i sina försök att avvärja detta gör att hans gärning till ett intressant moraliskt dilemma: är en välvillig diktator, som håller alla personliga hänsyn borta, tycks var oväldet personifierad och har freden som sitt främsta mål, att föredra framför en mindre kapabel person som dock trots allt orsakar krig och svårtid? Eller, annorlunda, väger friheten eller freden tyngst?

Rystads biografi kretsar i mycket kring gärningen; kanske inte så underligt när det handlar om en enväldig kung, som dessutom var inbunden och spartansk, och vars dagboksanteckningar huvudsakligen handlar om resor, inspektioner och jakt: Karl XI som den store exerceraren och byråkraten, och endast undantagsvis som den devote sonen, den kylige maken (Ulrika Eleonora var kanske den minst avundsvärda av de svenska drottningarna, även om hon på sitt slut fick bevis på hur mycket hon faktiskt uppskattats av maken), och den något bullrige men enkle vännen. Det är kanske inte den mest livfulla av biografier man kan finna, men kompetent och läsvärd.

Read Full Post »

Det sista krig som till större delen utspelade sig på vad som idag är svensk mark var det skånska. Förvisso har ryska trupper invaderat vad som då var svenskt kärnland vid senare tillfällen, och förvisso blir det skånska kriget till delar obegripligt om man inte betraktar de strider som stod på tysk mark, och det avgjordes till sist inte av de två mest aktiva parterna, men faktum kvarstår: i mer än tre år fanns främmande trupp i Skåne och  Bohuslän.

Om detta krig handlar Kampen om Skåne, redigerad av Göran Rystad; många av bidragen var menade till en bok som kom till i samband med trehundraårsminnet men aldrig nådde marknaden.  Bidragen täcker det mesta man kan tänkas vilja ha reda på om detta i slutändan mer än vanligt meningslösa krig: bakgrund och upptakt, förlopp (inkorporerat i kapitlet om svensk strategi och krigsledning), närmare studier av fältslagen (som vanns av svenskarna) och sjöslagen (som vanns av danskarna), kriget i Tyskland (som vanns av danskarna eftersom svenskarna inte kunde skicka förstärkningar), hur kriget finansierades (bidrag endast en kamrersjäl kan älska), snapphanarnas verksamhet, hur freden kom att slutas av Sveriges franska allierade, till ingens riktiga belåtenhet, samt vad de politiska följderna blev efter kriget.

Enär utbytet av kriget inte blev mycket för någon av de krigförande – Sverige fick till slut avstå från några smärre landområden till Brandenburg – är det lätt att betrakta det skånska kriget som en högst futil affär, där det mest intressanta är slaget vid Lund i all sin blodighet. Dess stora arv till eftervärlden är snarare vad som skedde inrikespolitiskt i Sverige: framväxten av det karolinska enväldet och det nya svenska systemet med indelningsverk och ständigt knektehåll, en slags förspel till det stora nordiska kriget då förhör skulle anställas för att se om de svenske tagit till sig av varningen och lärt sig sin läxa.

Nej, är man inte intresserad av krigshistoria i allmänhet skall man definitivt hålla sig borta från Kampen om Skåne: den som vill ha reda på de inrikespolitiska följderna kan få tag i verk som är mer specialiserade på sådant, och i övrigt finns det inte mycket av mer allmänt ämne. Den som faktiskt är intresserad av krigshistoria lär å andra sidan få sitt lystmäte.

Read Full Post »

Det är svårt att skriva en bra recension av Göran Rystads Politiska mord. Titeln säger egentligen allt: det är en bok om de tillfällen då olika individer funnit det nödvändigt att försöka påverka det politiska skeendet genom att ta till dödligt våld; från konspirationen mot Julius Caesar över franska religionsstrider och anarkistiska dåd under 1800-talet till våldet i sextiotalets USA. Det är rakt och enkelt berättat, inga krusiduller, inga utflykter till andra problem. Man får helt enkelt precis vad man förväntar sig: först en översikt över det politiska läget och, i den mån det gått att avgöra, vad som ledde gärningsmännen i på deras bana, sedan en redogörelse för själva dådet, och till slut mordets efterverkningar, som varierade från i det närmaste ingenting (Trotskij) till världskrig (Frans Ferdinand). Väldigt få gav dock önskade resultat: det på Caesar fördröjde möjligen principatet några år, och det på Trotskij tystade en irriterande motståndare, men minst lika ofta visade det sig kontraproduktivt: efter mordet på Marat släppte hämningarna än mer, och den relativt liberale Alexander II kom att efterträdas av den betydligt mer hårdföre Alexander III.

Förutom de klena resultaten är det mest de olika konspirationsteorierna runt morden som intresserar Rystad mest. Det är nu inte konstigt, för i många fall låg det verkligen en konspiration bakom morden (Caesar, Bartholomeinatten, Gustav III, Alexander II), eller så hade en statsmakt mer än ett finger med i spelet (Bartholomeinatten, Vilhelm den tyste, Frans Ferdinand, Trotskij), vilket gör att teorin om den ensamme galningen blir mer smårsmält – och mycket riktigt: finns det ingen konspiration, finns det åtminstone en teori (Abraham Lincoln, John F. Kennedy, Bobby Kennedy, Martin Luther King Jr.) – för det mesta grundlös (Rystad medger dock att i fallet King verkar det sannolikt att någon försåg James Earl Ray med pengar), och spekulerar lite i varför.

Boken hade annars mått väl av lite mer uttagna svängar: kapitlet om Frans Ferdinand avslutas med lite filosoferande kring hur mycket enskilda händelser och personer kan påverka historiens flöde, och det hade varit trevligt med ytterligare utvikningar på ämnet. Nu är den tyvärr lite för återhållen för att bli riktigt bra, men är ändå riktigt läsbar för den intresserade.

Read Full Post »