Av de svenska kungarna är Karl XI den stundom mest underskattade: till skillnad från de övriga av krigarkungarna, som fått skiftande omdömen beroende på hur man ser på krig i allmänhet, liksom den andre store, hårdhänte reformatören Gustav Vasa, vars gärning i alla fall tidigare så starkt färgats av nationalistisk uppfattning att han fortsatt uppskattades även när dessa förlorade mark, så är det inte ens alltid Karl XI själv som tillskrivs den yttersta kontrollen över utvecklingen – vilket sannerligen är en smula märkligt då det var under honom som det karolinska enväldet skapades. Likväl så finns det de som sett på hans dyslexi, och den blyghet han visade under sina tidigare år och dragit slutsatsen att han var en imbecill som styrdes helt av sina rådgivare, i synnerhet Johan Gyllenstierna (visst fog finns kanske för dessa under krigsåren). Likväl: andra kungar kan få sin moraliska halt diskuterad, men Karl XI är den ende vars intellektuella förmågor i stort är omdebatterade.
Inte för att detta egentligen syns i Göran Rystads biografi Karl XI – förutom under krigsåren är det en mycket självmedveten och kapabel kung som går en till mötes, som kraftfullt och målmedvetet samlar makten i sin hand, och som använder denna till att få ordning på ekonomin och bygga upp ett försvar som skulle kunna hålla kriget borta – för till skillnad från sina företrädare var Karl XI efter sina första erfarenheter av sådant inte hågad på mer. Att han sedan var fullständigt hänsynslös i sina försök att avvärja detta gör att hans gärning till ett intressant moraliskt dilemma: är en välvillig diktator, som håller alla personliga hänsyn borta, tycks var oväldet personifierad och har freden som sitt främsta mål, att föredra framför en mindre kapabel person som dock trots allt orsakar krig och svårtid? Eller, annorlunda, väger friheten eller freden tyngst?
Rystads biografi kretsar i mycket kring gärningen; kanske inte så underligt när det handlar om en enväldig kung, som dessutom var inbunden och spartansk, och vars dagboksanteckningar huvudsakligen handlar om resor, inspektioner och jakt: Karl XI som den store exerceraren och byråkraten, och endast undantagsvis som den devote sonen, den kylige maken (Ulrika Eleonora var kanske den minst avundsvärda av de svenska drottningarna, även om hon på sitt slut fick bevis på hur mycket hon faktiskt uppskattats av maken), och den något bullrige men enkle vännen. Det är kanske inte den mest livfulla av biografier man kan finna, men kompetent och läsvärd.
