Villa jag skriva en kortrecension av Göran Häggs Gud i Sverige hade det varit lätt: det är ganska precis vad man kan förvänta sig av hans tidigare produktion. Flyhänt berättat, ibland lite besserwisseraktigt, med respekt för äkta tro och brännmärkning av nutida biskopar och andra som tycks helt ha övergivit den protestantism som en gång var så förkvävande till förmån för en ljum andlighet och någon sorts vilja att stå upp för mänskliga rättigheter. Häggs tro på att en formulering som en gång fungerat kommer göra det igen står dessutom orubbad.
Programmet i fråga är att skildra den svenska religiositeten, ungefär från Ansgar till Knutbyborna. Inledningskapitlet handlar om den hedna religionen, och sedan blir det mestadels kristet fram till de senaste årens större grupper av invandrare med annan tro. I korthet kan väl historien tecknas som att den välorganiserade katolska kyrkan vinner över hedendomen, behåller makten medeltiden igenom varefter Gustav Vasa inför protestantismen för att få plundra kyrkorna. Sedan gör Karl IX den mosaiska lagen till världslig lag, kyrkan blir en sorts statspolis av sällsport effektivt slag, men råkar ut för röta under 1700-talet och vissnar därifrån uppifrån till en följd av diverse kompromisser i trosfrågor till dess i stort sett inget av den forna tron återstår.
Interfolierat med denna övergripande skildring finns dels diverse avvikande grupper (från 1700-talet och framåt), dels skildringar av diverse enskilda personers tro, i den mån den bevarats genom dessas skrifter: dels personer som finner nöje i tanken på en nitälskande och en straffande Gud som Heliga Birgitta, Linné och Strindberg, dels diverse mer teologiskt intresseranta tänkare som Swedenborg, Schartau och Pethrus. Och så förstås de som tycks ha trott mer på kyrkan än kristendomen.
Hägg förklarar sig i förordet som ateist, om än med respekt för äkta troende och de för en utomstående kanske lite underliga uttryck deras tro tar sig, naturligtvis inom rimliga gränser. I boken yttrar det sig oftast som ett försök till uppvärdering av genuina trosyttringar, och förtjusta angrepp på diverse intellektuella oredligheter i Ingemar Hedenius efterföljd. Att han är intresserad av Italien och talar språket framkommer lite då och då; möjligen kan detta också kopplas till den allmänt positiva bilden han har av katolska kyrkan (som haft enklare än protestantiska samfund att hantera diverse naturvetenskapliga upptäckter och därför inte hamnat i valet mellan att offra allt deras tro bygger på eller hamna i uppenbar opposition mot vetenskapen). På det hela taget verkar dock inte finnas något outtalat tyckande: när Hägg tycker illa om något visar han det.
Huruvida Gud i Sverige är en i allom rättvisande bild av svensk religiositet genom tiderna är jag inte person att svara på, men den är om inte annat mycket underhållande. Rekommenderas.
