Dags för ytterligare två av Willy Kyrklunds pjäser: Gudar och människor samt Zéb-un-nisá, och det är återigen saker som knappast är lämpade för den som känner behov av en smula tro på tillvaron.
I Gudar och människor har de senare blivit så många att de förra ser sig nödda att göra något åt saken: tidigare har människornas tillvaro i någon mån kunnat fördras då de bidragit till produktionen, men numer är de helt passerade av »arbetets heroer« (gudarna i fråga är grekiska), och det lilla värde människorna ännu tillmäts är som»etologiska« jämförelseobjekt. Detta värde anses dock vara för lågt, så snart tar gudarna sina flygplan och släpper ner insektsmedel på människorna, liksom ibland matpaket, under det att de samtidigt försöker tuta i dem att de kommer leva vidare i sina efterträdare: inte sina egna barn, men väl gudarnas. Människorna försöker naturligtvis göra något åt detta, men misslyckas grundligen och får kollektivt betala för en persons aktioner. För ovanligheterns skull känns alltså symboliken ovanligt lättgenomskådad, vilket knappast förtar något av kraften.
I Zéb-un-nisá är det istället fråga om en mer begränsad tragedi: stormogulen Aurangzebs dotter Zéb-un-nisá är fången i den bur hennes far byggt kring henne, och hennes kärlek till den unge poeten Aqil medför ett högt pris. Egentligen är det omöjligt att säga så mycket mer om denna korta pjäs handling, ty den är över nästan innan den börjat. Nämnas kan väl dock faderns diskussion om poesi med sin dotter under det att grymheten långsamt segrar.
Kyrklunds dramatik är inte heller denna gång av den art att den lär åtnjuta betydande populäritet; språket är väl lite för gammaldags förfinat för att riktigt passa på en scen, även om Zéb-un-nisá tydligen just nu ges i Helsingborg. Som läsning är det fullt tillräckligt, men knappast lika tillfredsställande som hans bättre arbeten.
