Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Willy Kyrklund’

Så, nu kan jag äntligen säga att jag läst vad som finns att läsa av Willy Kyrklund: möjligen ligger det artiklar och outgivna noveller och skräpar i någon byrålåda någonstans, men vad jag förstår har jag läst allt som finns utgivet i bokform.

Denna recension är dock inte en sammanfattning utan en recension av det material i Berättelser, dramatik, anföranden, artiklar som inte även getts ut i andra böcker: dels de två pjäserna Det svåra numret och Kaosfunktionen, varav den förra är så kort att den kommer lämnas därhän, samt sagda anföranden och artiklar.

Kaosfunktionen bygger till viss del på insikten om kaos – i den matematiska meningen, märk väl – betydelse för människan; denna oförutsägbarhet blir således här anledning till den grymma tillvarons förkortande för de gestalter som endast ges nummer, vars tillvaro kommenteras av filosofen F  och ändas av Döden D. Har man läst något annat av Kyrklund vet man ungefär vad det handlar om.

Anförandena och artiklarna, så, är av mer varierad karaktär, men grupperar sig kring tre teman: Kyrklunds avsky för nationalism och religion, språk och uttryck samtvad som får kallas bildning. Om det första finns inte mycket att säga: det må vara naturligt för den som har rötter i Karelen och upplevt andra världskrigets moraliska bankrutt, men även självklara sanningar förtjänar att framsägas, speciellt när det görs på kyrklundsk prosa. Det andra ämnet behandlas på det sätt som kan förväntas av en stilist: man kan inte bli annat än glad när man ser sådan formuleringskonst, och man önskar att han kunnat hålla fler sådana föredrag. Bildningen, slutligen, tar många uttryck hos Kyrklund: först språk, men även matematik och de grekiska myter han inte kunde undfly i sitt författarskap, trots att han tycks ha känt en viss leda vid västerlandets kultur.

Även om således pjäserna kändes lite som redan genomtuggat material (Kaosfunktionen är väl dock troligen en av de bättre av Kyrklunds pjäser att i alla fall läsa), så är anförandena och artiklarna bra nog för att rädda i stort sett vilken bok som helst. Samlingsvolymen kan rekommenderas enkom för deras skull, även om man även kommer återfinna annat njutbart.

Read Full Post »

Dags för ytterligare två av Willy Kyrklunds pjäser: Gudar och människor samt Zéb-un-nisá, och det är återigen saker som knappast är lämpade för den som känner behov av en smula tro på tillvaron.

I Gudar och människor har de senare blivit så många att de förra ser sig nödda att göra något åt saken: tidigare har människornas tillvaro i någon mån kunnat fördras då de bidragit till produktionen, men numer är de helt passerade av »arbetets heroer« (gudarna i fråga är grekiska), och det lilla värde människorna ännu tillmäts är som»etologiska« jämförelseobjekt. Detta värde anses dock vara för lågt, så snart tar gudarna sina flygplan och släpper ner insektsmedel på människorna, liksom ibland matpaket, under det att de samtidigt försöker tuta i dem att de kommer leva vidare i sina efterträdare: inte sina egna barn, men väl gudarnas. Människorna försöker naturligtvis göra något åt detta, men misslyckas grundligen och får kollektivt betala för en persons aktioner. För ovanligheterns skull känns alltså symboliken ovanligt lättgenomskådad, vilket knappast förtar något av kraften.

I Zéb-un-nisá är det istället fråga om en mer begränsad tragedi: stormogulen Aurangzebs dotter Zéb-un-nisá är fången i den bur hennes far byggt kring henne, och hennes kärlek till den unge poeten Aqil medför ett högt pris. Egentligen är det omöjligt att säga så mycket mer om denna korta pjäs handling, ty den är över nästan innan den börjat. Nämnas kan väl dock faderns diskussion om poesi med sin dotter under det att grymheten långsamt segrar.

Kyrklunds dramatik är inte heller denna gång av den art att den lär åtnjuta betydande populäritet; språket är väl lite för gammaldags förfinat för att riktigt passa på en scen, även om Zéb-un-nisá tydligen just nu ges i Helsingborg. Som läsning är det fullt tillräckligt, men knappast lika tillfredsställande som hans bättre arbeten.

Read Full Post »

När Willy Kyrklund skriver dramer är det naturligtvis fråga om tragedier, även när ämnet kanske annars skulle antyda komedi. Eftersom de tidigare av dessa dramer utgetts i två samlingsvolymer tidigare skall de även behandlas så här: först ut alltså innehållet i Från Bröllopet till Medea, alltså Bröllopet, Platanhårsdialog på en ö i Aigaion samt Medea från Mbongo.

Bröllopet handlar om precis det titeln antyder: ett bröllop, närmare bestämt det mellan den osäkre Karl och den omhändertagande Elsa; Karl drabbas dock av kalla fötter, finner inte sig själv värdig Elsa, och måste övertalas av sina vänner att fortsätta. Sagda vänner är en samling av den ingenjörsmässiga tänkandet: ingenjör, möbeldesigner, läkare, och deras hjälp är av omänsklig förnuftstyp: om någon händelsevis skulle ge en hjälp skall man inte tro att man är något utan ta emot den, ty världen är hård nog som den är ändå.

Platanhårsdialogen är kort, ett samtal mellan två män på en grekisk ö, och glider snart in på den av Herodotos meddelade historien om Kandaules, som för sin undersåte Gyges uppvisade sin hustru naken, vilket fick till följd att hon tvingade Gyges att döda sin härskare och ta hans plats. Riktigt vad poängen med pjäsen är förblir dock dunkelt.

Medea från Mbongo, slutligen, är en transplantation av sagda Medea och Jason till nutidens Korinth: Medea är icke längre från Kolchis, Jason ej längre kungason utan småborgare, men tragedin är densamma: de skall snart skilja sig, Jason tänker gifta om sig, och Medea är upprörd. Här är det Jason som representerar det småaktiga förnuftet, beredd att ordna allt så bra materiellt och allt så tokigt känslomässigt; samma gamla idioti som vanligt alltså, trots att de äkta makarna nu har telefon indragen.

Som dramatik betraktat vet jag inte om det har någon särdeles fantastisk kvalitet: undantaget Platanhårsdialog är det knappast ospelbart, men Kyrklund gör sig nog bättre i den rena prosans form.

Read Full Post »

Jag börjar få svårt att variera mig, och kommer därför genomföra en något stackatoartad sammanfattning. Alltså: Kyrklund, Den överdrivne älskaren. Noveller, vackert språk, strävans fåfänga, man är mans varg och vad övrigt är är svårtolkat. Emedan omständigheterna har blivit mindre ovanliga, och fokus klart ligger på kärlekens verkningar i enlighet med vad titeln antyder, har den mänskliga naturens banala elakhet också frigjorts mer effektivt än tidigare.

Read Full Post »

Varför, oh varför skall jag göra dessa försök att bringa tillräcklig reda i Willy Kyrklunds produktion för att kunna skriva recensioner? Denna gång är det Hermelinens död som lätt undviker mina försök att se någon som helst sammanhållande mening i novellerna: det är Timur Lenk (ständigt denne Timur Lenk!) och en västerlänning som blir helig man i Indien, den långsamt ihärdige Geronimo och en man som klättrar upp i ett fort och jagas av en hund, ett barnsligt grymt spöke och fred i Bulgarernas rike.

Möjligen kan man uppställa hypotesen att det är fråga om en illustration av alltings meningslöshet: gudarna skall veta att det är besvikelser nog för en sådan läsning. Ändå är det inte helt nattsvart: det vore mycket att kalla det hopp, men livet som det skildras är åtminstone inte outhärdligt förvirrande: grymt och svikande, visst, men åtminstone inte ute för att jävlas med en hela tiden – om det förhoppningar inte uppfylls är det för att inget bryr sig snarare än att det finns något kosmiskt förbud.

Förutom slutnovellen, om en man som försökt hålla förväntningarna nere men ändå njuta av livet och nu hemsöks av en barnsligare variant av sin döda hustru, samt möjligen också novellen om mannen med tumören som han tycks tro är ett barn, så är det flesta berättelser – för att låna en formulering ur novellen om det persisktalande charkuteribiträde som en dag får konkurrens av ett annat, likaledes persisktalande, biträd – verkligen egendomliga ehuru på intet sätt onaturliga.

Ibland är det fråga om noveller med slutvändning, som den om en man som varit vegetarian men som nu äter kött, speciellt sådant från djur som påminner om ogillade egenskaper hos människan – vilket är de flesta. En variant finns i berättelsen om en man som en dag går ut från fru och barn och blir sjöman; efter några år återvänder han och även om slutklämmen inte på något sett kastar nytt ljus över vad som tidigare skett så lyckas den ändå förändra tonen totalt. För det mesta uteblir dock även sådana effekter till förmån för den stora besvikelsen.

Hermelinens död är inget för den som vill ha lättsmälta kortberättelser: finns det någon djupare mening får man gräva efter den. Kyrklunds språk och hans förmåga att utan medlidande teckna den mänskliga naturen är dock desamma som alltid.

Read Full Post »

Sherlock Holmes äventyr är över, dags att återgå till Kyrklundheten, nu från början: Ångvälten, ett av de verk som utgör den andra samlingsvolymen Berättelser, Dramatik, Anföranden, Artiklar. Ångvälten är en bra titel, ty få saker är så omedgörliga som en dylik, och novellerna handlar i hög grad om det omedgörliga i människans villkor: detta är noveller där hopp är något för andra än huvudpersonerna, som själva oftast sitter fast i en väv de inte förmår slita sig loss från.

I »Prognos: negativ« är det en ung kvinna som hamnat på militärsjukhus med en hjärnskada; militärsjukhus då hon träffades av en bomb i närheten av detta och en läkare tog in henne då hon ändå snart skulle dö, vilket dock visade sig ta längre tid än beräknat. Inte för att detta gjorde varken från eller till; det viktigaste resultatet av det hela tycks vara att de anställda på detta sjukhus fick plundra hennes på papper med personuppgifter tomma handväska. I »Abel Amatus Ohmberg« är det en ung mobbad pojke som följs på livets stig, men då det inte är en moralitet så finns det ingen räddning för mobboffer, hur begåvade de än må vara. Detta är de båda lite längre novellerna; även kortare nummer finns, med nästan lika hopplös grundstämning, och alla skrivna på samma vackra Kyrklundprosa. Av dessa övriga noveller kan den som boken tagit titel efter, om hur en ångvält en dag kom på besök i en villaförort, nämnas särskilt då det känns som om den är skriven för att analyseras. Ångvältar kan nämligen överges av sina förare, barn kan få för sig att leka i dem, och barn kan även hamna under dem – och det kan visa sig svårare än väntat att få stopp på dem, eller ens att hoppa av; om detta inte är tänkt att kunna tolkas symbolsikt vet jag inte vad som är.

Ångvälten är en debut värdig Kyrklund: pessimistisk, exakt till språket, stundom ironiskt gycklande mänsklig skröplighet.

Read Full Post »

Sist kvar i högen av Kyrklundböcker var Elpënor, inte helt opassande för en bok namngiven efter en gestalt vars berömmelse främst stammar att han (eller rättare sagt: hans kropp) lämnades kvar på Kirkes ö när Odysseus och hans män drog åstad för att söka de dödas råd.

Elpënor kommer, som den yngste av männen från Ithaka, med på krigståget mot Ilion. Där utmärkte han sig inte över hövan: han skämde långt ifrån ut sig, men han var heller ingen av de större hjältarna. Efter att ha överlevt strider, oense ledarskap och sjukdom, faller så staden och det är dags att dra hemåt, en resa om vars längd och omständlighet berättats många gånger förut.

Noterbart i Kyrklunds version – förutom det njutbara språket – är att den i stort sett är realistiskt: här är det inga gudar som ingriper; Polyfem är förvisso ovanligt storväxt, och nog har han bara ett öga, men han är ändå inte det minsta jättelik, och Odysseus svek är betydligt småaktigare än i den berättelse som nått eftervärlden (vilket underförstått är den lögnhistoria denne furste dukat upp), Kirke kunde visserligen hypnotisera män att tro att var svin, men inte förvandla dem, och lotofagernas makt låg mer i reströttheten hos männen än i lotusfruktens magi.  Möjligen magisk var väl Aiolos gåva, men helt säkert är det inte.

Förutom denna historia får man sig i ett efterord också en analys av och historisk översikt över hexameterns användning på svenska språket; en rätt sorglig historia över ett försök att tvinga in ett för ändamålet helt olämpligt språk in ett mått som slutar med att måttet helt sprängs och inget av dess spänst återstår.

Elpënor är en dekonstruktion av de homeriska sångernas hjältemyter, med helt vanliga män i huvudrollerna, görandes vad helt vanliga män som legat tio år i fält kan förväntas göra, i synnerhet under ledning av den svekfulle Odysseus. Gillar man den typen av återberättande bör den inte missas.

Read Full Post »

All Willy Kyrklunds produktion har inte samlats i volymen Prosa: mycket finns där, men inte allt. Att hitta sådan som utelämnats på antikvariat visade sig inte helt lätt, men två böcker blev det till slut. Först ut, 8 variationer, en novellsamling som på olika sätt utforskar vad som kunde varit: en variant av Wilhelm Tell där mästerskytten blir blind och istället försörjer sig som skomakare, en beskrivning av två älskarinnor till en man, olika men samtidigt lika, en redogörelse för en lycklig mans tillvaro som via ett resonemang om jaget glider över till att berätta om en annan, lyckad, mans tillvaro.

Fast allt är inte denna typ av experimentell framställning; vissa av berättelserna är av mer traditionell natur, som den om hur två likadana konstverk kommit att skapas under helt olika betingelser och sedan hamnat intill varandra, utan att någon kan säga vilket som är vilket, eller den om hur en artificiell intelligens skapas och förälskar sig. Frågan som ställs är hela tiden vad det är som format och formar oss: yttre betingelser, kroppsliga egenskaper, sinnets möjligheter eller den rena slumpen? Svar ges inte många, men det är knappast att vänta med sådant ämne.

Skall något anföras mot boken är det väl närmast att man kunde hoppats att skruvarna kunde dragits åt något mer: allt är förvisso väl hanterat, Kyrklunds stil klar som alltid, men det känns som om texterna hade tålt och till och med förbättrats av en aning mer underlighet. Bra är det likafullt.

Read Full Post »

Om några av Willy Kyrklunds böcker är av dunklare syftning så är Om godheten klar och vass som en glasskärva: en vidräkning med moralisk renhet i allmänhet och kristendom (lutheransk) i synnerhet. Godheten framställs som en nedbrytande kraft, förmögen att få även anständiga människor att utföra de mest sorgframkallande av dåd.

Förvisso är denna tanke långt ifrån originell, men dess framställning brukar framstå som långt omänskligare och långt grumligare (möjligen något barmhärtigare om man byter ut godheten mot renheten, men skillnaden kan vara så fin att den inte har någon betydelse). Efter att godheten så demonteras är turen kommen till kristendomen, och även om Kyrklund långt ifrån förnekar att denna kan leda till goda ting, så framhäver han det grymma i dess lärosatser. Han framställer en dialog med Pontius Pilatus som närmar sig det Bulgakovska, han har en på samma gång fantastiskt rolig och sorglig intervju med Gud; denne har tagit krokodilens skepnad, då detta är den form som passar Kyrklunds föreställning av honom bäst, och kan med skarpaste logik förklara varför den Augsburgska trosbekännelsen sammanfattar den i exakt mening rätta tron, och att detta bland annat medför att i livet efter detta kommer svenska vara ungefär lika vanligt som engelska.

Kyrklund bistår själv med sammanfattning:

Om en människa handlar efter sin natur och tillämpar partiell godhet, så må detta betecknas som godhet låt vara att den är klen. Men om en allsmäktig gud tillämpar partiell godhet, kan detta aldrig kallas annat än godtycke.

Mycken avfärdande av kristendom framstår som trångsint och föga tilltalande. Kyrklunds däremot lyser oemotståndligt.

Read Full Post »

Den rätta känslan definieras av Willy Kyrklund främst utifrån vad den inte är: boken är uppdelad i först en inledning som ger en definition av känslor och meddelar intentionen att undersöka den rätta känslan genom att först ge exempel på andra känslor, varpå följer dessa exempel i form av noveller, och till slut en sammanfattning av vad som kan konstateras om den korrekta känslan.

Novellerna handlar om sådant man känner igen från andra av Kyrklunds verk: grekiskt mytologi, Timur Lenk, kommenterad filosofi (indisk), och framför allt oförmågan att uppträda på vad som på det mest märkligt optimistiska sätt kallas mänskligt. Det finns historier om en nunna som tar hand om en förståndshandikappad och kanske, kanske gör honom än mer beroende av sig genom att ta ifrån honom synen, breven från en pojke till en frånvarande pappa som till slut svarar att han inte kan svara då han funderat på vad Karl XII borde gjort efter Narva, en man som går på kyrkogårdar och gråter, och en man som talar till herr Jansson, banktjänsteman i Damaskus (herr Jansson är död): inte vad som kallas normalt, men helt klart rymligt inom den mänskliga naturen.

Allt detta är naturligtvis skriven på den utsöktaste prosa (även om jag ogillar sådana språkexperiment som han här och på annan plats utför), som inte på något sätt förtar den förtvivlan som ändå framgår.

Read Full Post »

Older Posts »