Det är inte något litet ämne han tagit sig an Gunnar Wetterberg, i Ingenjörerna: en stor och mångsysslande yrkesgrupps historia i Sverige, på cirka 350 sidor. Det blir naturligtvis hattigt, speciellt som ingenjörshistorien i mycket överlappar med industrihistorien, så att mekanikerna vid SKF:s historia inte nödvändigtvis är densamma som väg- och vattenbyggarnas, eller elteknikerna vid Aseas, eller kemisternas. Ingenjörerna har varit samlade i kårer, och har ibland uppträtt enat, men i mycket handlar deras historia också om dagligt arbete med att förbättra eller förändra någon enskild del i någon produkt.
Historiens början är som vanligt oklar. Polhem framhålls ofta, men även han hade gått i lära, och vid bergsbruken och järnverken, för att inte tala om i armén, fanns rimligen även tidigare ingenjörssysslor. Man kan lika gärna börja med artonhundratalet, och de formella utbildningar som då växte fram.
Skall man hålla boken lite på håll och försöka bedöma den utifrån vad den säger och vad den inte säger framgår rätt tydligt att det Wetterberg intresserat sig för är historier, snarare än historien. Det är många tämligen korta, tematiska kapitel. Bredden på det ingenjörer gjort framkommer, liksom ibland oförtjänt undanskymda insatser, men på bekostnad av mer övergripande värderingar. Lite av detta skymtar då och då till, men boken riktar sig snarast till den som är intresserad av teknikhistoria, inte kåren som helhet.
Den fråga jag kanske främst hoppats få besvarad blev således inte alls uppmärksammad: skiljer sig den svenska ingenjörskåren från den i andra länder, och i så fall hur? Att svensk företagskultur gör det sägs rakt ut, men beror det på ingenjörerna, eller är det bara en del i deras vardag? Finns det något som svenska ingenjörer gjort som kanske inte gått på andra ställen? Eller något som svenska ingenjörer av någon anledning aldrig skulle klarat?
