Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘H.P. Lovecraft’

Djupt under Stilla havet sover överprästen Cthulhu i R’lyeh, och väntar på att stjärnorna skall ställa sig rätt så att han och hela den ras han tjänar skall vakna och fortsätta sitt obegripliga värv. Runt omkring världen finns diverse kulter till hans ära, kulter som utför outsägliga riter och terroriserar omgivningen.

Ingen av Lovecrafts berättelser är mer känd än The call of Cthulhu, en skrämmande sak även om den berättas i andra eller till och med tredje hand: vår berättare reser och undersöker visserligen olika spår, men han kommer aldrig närmare Cthulhu själv än en berättelse nedtecknad av en numer död man, och även detta tycks ha varit för närgånget för hans smak.

Den utgåva jag nu läst har illustrerats av Francois Baranger, med stora, vackra bilder, där såväl den inledande, närmast akademiska förtjusningen tar toner av gammal journalfilm, nära till Indiana Jones, medan den senare delen, när det omänskliga R’lyeh skall återges visar en regnpiskad värld fylld med underliga formationer och konstiga vinklar (om än inte lika underliga som de Lovecraft beskriver); det är i hög grad kongenialt och närliggande texten, och väldigt snyggt (även om jag önskar att någon lagt lite mer tid på att välja typsnitt som gått lika väl med berättelsen: i en så i övrigt snygg produktion är det en onödig plump med ett som snarare påminner om interna företagsrapporter).

För den som inte tidigare läst Lovecraft är detta en fin introduktion, om än kanske lite väl svårhanterlig till formatet. För de som är förtjusta i monster från bortom stjärnorna och vill ha en riktigt vacker utgåva är detta dock klockrent.

Read Full Post »

Det rykte som vidhäftar H.P. Lovecraft om att hans verk handlar om stackare som råkar på uråldriga hemligheter som krossar deras sinnen är uppenbarligen inte ens till hälften sant: eftersom de flesta berättelser är redogörelser för de funna hemligheterna av de som faktiskt fann dem så vore detta i sig svårtänkbart. Vidare är en god portion av historierna snarare drömlika sökanden än hemsökelser av magiker som läst för mycket i Necronomicon eller diverse groteska monster.

Jag vet inte exakt hur det gick till när Penguin delade upp Lovecrafts historier på tre volymer, men de i The dream in the witch house tycks huvudsakligen faktiskt ha med drömmar att göra på olika sätt. Titelnovellen låter en ung man hemsökas av en häxa och hennes råtta med människodrag, och i »The shadow out of time, tycks en professor byta personlighet med en urgammal intelligens hörande till en art som lärt sig byta sinne med varelser levande längre fram i tiden, och får sedan uppleva hur den tid han själv var en sådan varelse kommer tillbaka till honom i drömmar (det är lite oklart här vad som gör det nödvändigt att båda de utbytta sinnena skall uppleva det som att lika lång tid har gått), men huvuddelen av det övriga materialet kan på olika sätt kopplas till den längsta berättelsen: »The dream quest of unknown Kadath«.

I denna söker Randolph Carter i drömvärlden efter Jordens gudars boning på det att han må förmå dem att låta honom komma till den vackra stad han i sina drömmar skådat (här är det igen lite oklart, men det tycks som livet i drömvärlden i mycket tycks likna det i den vakna), medan tjänarna till de Andra gudarna (främst Nyarlathotep (ha! rätt stavning på första försöket)) försöker hindra honom från att störa Jordens gudar. Han får dock hjälp på vägen av katterna, samt likätarna, här visserligen vidriga men långt från så repulsiva som de framställs i  »Pickman’s model« (man måste inte ha läst den, men den och en del andra noveller i The thing on the doorstep refereras till). Man får sedan läsa om Carters vidare äventyr, i »The silver key« och »Through the gates of the silver key«, den senare först skriven av E. Hoffman Price och senare överarbetad av Lovecraft, som dock var oförmögen att få dess första halva att framstå som annat än andra rangens spiritualistiskt nonsens. Dess avslutning är dock något bättre.

Slutligen finns en drös småberättelser i diverse stilar, bland annat »The horror at Red hook«, där en polisundersökning leder till upptäckten av en outsägelig kult, och »The cats of Ultar« (en av berättelserna som hör samman med »The dream quest«), vilket är en påminnelse om att man skall akta sig för att skada katter. »In the vault« är en rätt traditionell skräckhistoria, utan övertonerna av onaturliga riter eller monster från jordens yngre dagar, men ändå effektiv.

Jag gillar visserligen bäst historierna om drömvärldar, om platser som är föga mer än namn och någon detalj, men även skräckhistorierna fungerar överlag ganska bra, kanske främst för att de huvudsakligen är rätt korta (undantaget då titelnovellen, men där gillar jag istället tanken på hur farlig matematik kan leda en till umgängen med den Svarte). Att gå in och vänta sig att bli skrämd fungerar inte för mig, men det är god läsning på andra sätt.

Read Full Post »

OK, först lite orelarad upprördhet: vad för slags stolle skulle påstå att Göteborg är Norges främsta hamn? Den sort som får skriva noter till The call of Cthulhu and other weird stories, tydligen. En kajplats för skepp från Göteborg förekommer nämligen i titelnovellen, och då har redaktören tydligen tyckt att sådan desinformation är av nöden. Annars är detta den enda Lovecraftnovell där man faktiskt får se store Cthulhu uppväckt ur sin sömn nere i sjunka R’lyeh, där han drömt sig genom eonerna för att kunna väckas när stjärnorna har nått rätt position.

Annars är Cthulhu mest en gudom som åkallas av diverse monstrum som på olika sätt befolkar jorden och oroar människornas sinnen: i gamla, ruttnande Innsmouth, i bergen i Vermont, under klostret i Exham. Hungrandes efter offer, eller i bästa fall villiga att inte störa så länge de själva inte störs, så finns alltid krafter bortom de flesta människors kunskap som hotar ordningen. I vissa fall är skräcken något mer jordbunden: de noveller som inleder boken (undantaget »Dagon«, en slags förstudie till »The Call of Cthulhu«) handlar om lite mer mondäna saker som kannibalism, vandöda monster, en läkare som lyckas uppväcka de döda (»Herbert West – Reanimator« en historia som snart slår över och närmast börjar parodiera sig själv). Det finns lån från Arthur Conan Doyle och Edgar Allen Poe, liksom av Lovecrafts vänner. Av noveller i Lord Dunsanys efterföljd finns dock här bara en: »Celephaïs«. Det finns också faktiskt två historier där berättarna själva blir galna och själva blir kultister, vilket jag innan läsningen hade för mig var ett vanligt grepp hos Lovecraft.

I stort gillar jag det hela: ett par av de kortare numren är lite svaga, men de längre håller god kvalitet och lyckas väl med att hela tiden stegra spänningen och fasan- Nu har jag läst igenom Lovecrafts färdigställda prosa, och kan i stort sett kalla mig nöjd. Cthulhu fhtagn!

Read Full Post »

Det tog ovanligt lång tid att läsa H.P. Lovecraft-samlingen The thing on the doorstep and other weird stories – både för att jag inte riktigt ville ta mig tid, och för att det tycktes ta ovanligt lång tid att ta sig igenom en sida text. Det första berodde mest på yttre omständigheter, det senare kan ha att göra med den väldigt exakta, lite omständliga metod författaren använder för att berätta sina historier.

Samlingen ifråga innehåller tolv olika berättelser: förutom titelnovellen ett par av Lovecrafts tidigaste verk, av vilka har en mer drömaktig ton än de skildringar av outsägeliga monster och onda trollkarlar som han är mer förknippad med. Inom pärmarna hittar man således såväl den fina »The quest of Iranon«, om en vandrare i en arkaisk värld som söker sin hemstad och sjunger och spelar på sin färd, som »The case of Charles Dexter Ward«, där en gammal trollkarl från 1700-talet börjar störa tillvaron för sin ättling, den spökskrivna »Under the pyramids«, där Harry Houdini får se varifrån de gamla egyptierna inspirerades till sina gudar, och »At the mountains of madness«, där en expedition till Antarktis hittar resterna efter en civilisation som överlevt genom miljoner år men nyligen tycks ha släckts.

Som skräck är det dock inte helt skrämmande: dels har Lovecraft ofta problemet att han har en huvudperson som är mer skeptisk än läsaren, som alltså sitter och väntar på att berättandet skall hinna ikapp, dels är han oftast både för vag och för explicit. Det är lite för mycket berättande om saker som inte går att beskriva, samtidigt som monstren är lite för konkretiserade för att man skall bli rädd: i »The Dunwich horror« visar sig inte ett monster som sådant förrän det redan är dött, och då hjälps det liksom inte hur många tentakler som än rymts under rocken. Att det kan bli riktigt bra när han undviker detta visar sig dock i »The music of Erich Zann«, där man aldrig riktigt får syn på monstren, eller förstår exakt hur de påverkar den stackars musikern som spelar så förhäxande. »At the mountains of madness« kommer också nära, men lider istället av ett överdrivet skildrande av något som det är oklart om det borde kunna skildras.

Jag gillar egentligen historierna, speciellt med deras korshänvisningar och starka lokalfärg från New England, och att de olika berättelserna inte slutar med att huvudpersonerna blir galna (som jag trodde). Det är dock inte skrämmande, och lite för långsamt ibland. Jag skall dock hålla utkik efter andra samlingar, förhoppningsvis något med Cthulhu.

Read Full Post »