Det rykte som vidhäftar H.P. Lovecraft om att hans verk handlar om stackare som råkar på uråldriga hemligheter som krossar deras sinnen är uppenbarligen inte ens till hälften sant: eftersom de flesta berättelser är redogörelser för de funna hemligheterna av de som faktiskt fann dem så vore detta i sig svårtänkbart. Vidare är en god portion av historierna snarare drömlika sökanden än hemsökelser av magiker som läst för mycket i Necronomicon eller diverse groteska monster.
Jag vet inte exakt hur det gick till när Penguin delade upp Lovecrafts historier på tre volymer, men de i The dream in the witch house tycks huvudsakligen faktiskt ha med drömmar att göra på olika sätt. Titelnovellen låter en ung man hemsökas av en häxa och hennes råtta med människodrag, och i »The shadow out of time, tycks en professor byta personlighet med en urgammal intelligens hörande till en art som lärt sig byta sinne med varelser levande längre fram i tiden, och får sedan uppleva hur den tid han själv var en sådan varelse kommer tillbaka till honom i drömmar (det är lite oklart här vad som gör det nödvändigt att båda de utbytta sinnena skall uppleva det som att lika lång tid har gått), men huvuddelen av det övriga materialet kan på olika sätt kopplas till den längsta berättelsen: »The dream quest of unknown Kadath«.
I denna söker Randolph Carter i drömvärlden efter Jordens gudars boning på det att han må förmå dem att låta honom komma till den vackra stad han i sina drömmar skådat (här är det igen lite oklart, men det tycks som livet i drömvärlden i mycket tycks likna det i den vakna), medan tjänarna till de Andra gudarna (främst Nyarlathotep (ha! rätt stavning på första försöket)) försöker hindra honom från att störa Jordens gudar. Han får dock hjälp på vägen av katterna, samt likätarna, här visserligen vidriga men långt från så repulsiva som de framställs i »Pickman’s model« (man måste inte ha läst den, men den och en del andra noveller i The thing on the doorstep refereras till). Man får sedan läsa om Carters vidare äventyr, i »The silver key« och »Through the gates of the silver key«, den senare först skriven av E. Hoffman Price och senare överarbetad av Lovecraft, som dock var oförmögen att få dess första halva att framstå som annat än andra rangens spiritualistiskt nonsens. Dess avslutning är dock något bättre.
Slutligen finns en drös småberättelser i diverse stilar, bland annat »The horror at Red hook«, där en polisundersökning leder till upptäckten av en outsägelig kult, och »The cats of Ultar« (en av berättelserna som hör samman med »The dream quest«), vilket är en påminnelse om att man skall akta sig för att skada katter. »In the vault« är en rätt traditionell skräckhistoria, utan övertonerna av onaturliga riter eller monster från jordens yngre dagar, men ändå effektiv.
Jag gillar visserligen bäst historierna om drömvärldar, om platser som är föga mer än namn och någon detalj, men även skräckhistorierna fungerar överlag ganska bra, kanske främst för att de huvudsakligen är rätt korta (undantaget då titelnovellen, men där gillar jag istället tanken på hur farlig matematik kan leda en till umgängen med den Svarte). Att gå in och vänta sig att bli skrämd fungerar inte för mig, men det är god läsning på andra sätt.
