Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Hamlet’

För lite mer än ett år sedan läste jag en liten hög Shakespeare-tragedier, däribland Hamlet. Då tyckte jag rätt bra om det hela, men ville i fortsättningen hålla mig till engelska och utförligt kommenterade versioner. Denna önskan stämmer rätt bra med vad jag fick i min Wordsworth-utgåva: det finns en hyggligt ordentlig notapparat, liksom en ordlista som dock är en aning knapp för en som icke har engelskan med modersmjölken, och naturligtvis, Shakespeare på originalspråk, förvisso lätt emenderad och moderniserad, men ändå lika fantastisk som vanligt.

Det är dock en ganska märklig pjäs: lång utav bara den, fylld med utläggningar om varjehanda, och med partier som knappt hänger ihop: Polonius skickar iväg sin tjänare Reynaldo för att spionera på sin son Laertes i Paris, men var detta slutar får ingen veta, Hamlet är tydligen fortfarande en student vid fyllda trettio, och trots att både Hamlet och spöket uppenbarligen är upprörda över att Gertrude gift om sig med Claudius och kallar det hela för incest, så verkar ingen annan finna det anmärkningsvärt. Samtidigt är strukturen rätt lös: det förekommer krigsförberedelser men inget krig, skeppsresor och piratattacker sker utanför scenen, och mitt i finns två skådespel i skådespelet inlagda. Detta är dock till viss del till pjäsens nytta: regissörer är nästan tvingade att skära i materialet, och varje regissör skär naturligtvis annorlunda.

Samtidigt måste det vara svårt att sätta upp pjäsen och få den att låta som något annat än en citatbok: det finns så mycket i den som blivit ordspråk och talesätt att det nästan är tröttande. Fast vem kan stryka Hamlets monolog om livets fåfänga och undran över vad som komma skall? Hamlet är annars som gör pjäsen; utan hans eviga ordvitsande och kvalfyllda tvekan hade det inte blivit så mycket av det hela, varken på handlingsplanet eller av bara-luta-sig-tillbaka-och-njuta. Intelligent är han, och därför har han svårt att förmå sig att ta den hämnd hans fader ålagt honom – skillnaden är tydlig mot den hetlevrade Laertes, som alltför lätt tar till svek och list i form av den förgiftade klingan, och när allt är slut skyller allt på Claudius. Hamlet tvekar ju till och med om spöket verkligen talat samling (och med tanke på att han undrar om livet efter detta så tvekar han tydligen på om det var ett spöke alls).

Osympatisk är han förvisso också ibland, som behandlingen av Ofelia: han formligen öser skit över henne (»Get thee to a nunnery«), innan han en stund senare sitter tillsammans med henne och ser på teater och kommer med fräcka vitsar – han tycks omöjligen kunna försitta en chans att driva med någon, såväl uppblåsta  struntpratare som Polonius och Osric som Kungen får en släng av sleven, ja till och med hans faders spöke driver han med, och inte ens i hans sista stund kan han motstå att komma med en – »is thy union here?«, och syftar därmed inte bara på den pärla som lösts i vinet, utan även på drottningen, som nyss druckit och dött av samma gift, liksom den försoning kungen förespeglade Hamlet.

Det finns mer trådar att dra i – är spöket verkligen kommet från skärselden, eller är det en ondskans makt? Är Hamlet uppriktig eller ironisk när han prisar Fortinbras polska krig? Är han uppriktig med sig själv eller rationaliserar han när han avstår från att döda Claudius när denne är nedsänkt i bön för att kunna döda denne vid en tidpunkt då han säkert kommer hamna i helvetet? Resten är sannerligen inte tystnad, och Hamlet är väl värd att fortsätta att läsas och spelas.

Read Full Post »

I min bokhylla har länge stått två band med fyra shakespearetragedier som en gång hört hemma i ett bibliotek. Jag har inte kommit mig för att läsa dem förrän nu; jag tror ett tidigare försök strandade på språket, som är från tidigt nittonhundratal, med pluraländelser och två betydelser på ordet ›vi‹.

Romeo och Julia har jag visserligen fått läsa i gymnasiet (vi fick även se Baz Luhrmans filmatisering). Detta verk avviker kanske mest från de övriga; karakteriseringen som »komedi som slutar olyckligt« är välfunnen. Till skillnad från de andra finns här ingen egentlig skurk; Tybalt är förvisso högdragen och stridslysten, men han är inte den som driver handlingen. Detta är en del av pjäsens styrka, då det är det olyckliga öde, på samma sätt som i Kung Oidipus, som är ansvarig för olyckan, inte en teaterskurk. Tyvärr ingriper detta öde inte helt lyckat i slutet; fram till dess har det varit äran och andra känslor som tvingat fram den ena olyckliga tilldragelsen efter den andra, men för att det hela skall sluta olyckligt måste det till en tillfällighet som hindrar broder Lawrences sändebud från att nå Romeo.

Det är lämpligt att Hamlet gjort de båda älskande sällskap i samma volym; båda har mycket större inslag av lättsinne och i båda så är det främst de goda som orsakar att det blir någon pjäs av det hela. Hamlet är, såsom Frans G Bengtsson framhållit, den ende av de tragiska hjältarna som är riktigt intelligent; han styrs minsann inte av några känslostormar utan av en långsam hämndlystnad. Tyvärr låter sig hans ordvitsande inte riktigt översättas, och man går således miste om en hel del fina poänger.

Av helt motsatt kynne är Othello; värdig, men känslosam. Här följes handlingens enhet, allt handlar om hur Othello låter sig luras av den genomonde Jago och till slut, galen av svartsjuka, mördar sin älskade Desdemona. Jago är så mästerligt intelligent att pjäsen nästan förstörs; man får aldrig någon riktig chans att hoppas att det skall gå väl innan det till slut går åt helvete med allt.

Detta får man å andra sidan i Kung Lear (eller »Konung Lear«, som det står i min upplaga). Här har man inte mindre än trenne onda genier som driver handlingen framåt, men samtidigt som de är mindre intelligenta än Jago är det också mer mänskliga. Jago är bara ond; man förstår aldrig varför han är sådan eller hur han kommit så i Othellos gunst. Det sista är förvisso också sant för de smilande, otacksamma döttrarna i Kung Lear, men där finns i alla fall ett element av klar maktlystnad med som gör att de går att greppa om. Tragedin blir också större av att det faktiskt finns så många goda krafter som verkar för att hindra ondskan, och även om de skändliga inte får triumfera – i alla fyra pjäser straffas skurkarna vederbörligen med döden – så lyckas de ändå ställa till med många fula ting.

Som sagt är det dock svårt att säga hur mycket som gått förlorat vid översättningen; det är bara från andra källor jag vet att när Hamlet säger »Gå i kloster, Ofelia!« så är det i original en ordlek: »nunnery« kunde förutom ›kloster‹ även betyda ›horhus‹. Nä, att läsa dessa har varit trevligt, och aptiten har helt klart väckts att läsa mer av Barden, men då skall det nog vara på originalspråk. Med utförliga noter.

Read Full Post »