Jag tror att det lugnt kan sägas att historien i Harry Potter and the Goblet of Fire är den i särklass fånigaste i hela serien; hålen är stora nog att släpa en Ungersk Taggsvansdrake genom, sidledes. Att Voldemort lyckats hålla trollkarlsvärlden i skräck är minst sagt konstigt, ty hans kompetens vad gäller planering ligger på en nivå som är så skrattretande fånig att man undrar hur han ens nått vuxen ålder.
Nåväl; detaljer bör väl undvikas för de som ännu inte läst serien, så några ord om allt övrigt: detta är alltså den första långboken, och dessutom den första där det tillfälligt bekämpade mörkret börjar återvända på allvar: nu är verkligen leken över, och säkerhetsbälten saknas. Samtidigt ligger fokus fortfarande på här och nu: det är inte Voldemort som är det stora problemet, utan hur Harry skall klara sig igenom den trollkarlsturnering han på något sätt blivit anmäld till (fler konstigheter här: var finns hindren för att anmäla andra egentligen?). För att göra saker värre råkar Harry återigen ut för övriga studenters motvilja, inklusive Rons, och får således återigen gå omkring och känna sig missförstådd.
Det är ändå, naturligtvis, en bra och spännande bok, som dessutom introducerar flera saker som senare skall bli relevant (men veritasserumet hade gärna fått utebli; det leder till lite för många frågor om hur tusan trollkarlarna tänker). Dock har kanske en aning av magin bleknat: även om det är en bra bok så suger den inte riktigt tag i en på samma sätt som tidigare. I stort sett bra, alltså, men lite för tillkrånglat för att vara alltigenom tillfredsställande.
