Jag måste tillhöra den självklara målpubliken för Erik Anderssons Hem: inte nog med att jag uppskattar författaren, jag kommer från en av alla dessa västgötska socknar som innehåller ordet »hem« på något sätt. 49 har det som efterled, 1 som förled; av de 49 döljer många det, vanligen genom ombildning till »-um« eller bara »-m«. I Hömb har man slängt på en extra bokstav för att förvilla ännu mer, och i Norra Björke trodde man nog sig vara helt säkra.
Andersson låter sig dock inte luras, och utrustad med ortsnamnsforskning, smörgåsar och (vanligen) lämplig utstyrsel ger han sig ut i terrängen för att se vad som finns att upptäcka. Vanligen är detta inte mycket. Kor, oftast. Någon å (vatten finns det nästan alltid för mycket). Blommor. Kanske en sjö, eller lite halvt osynliga fornlämningar. Intressant geologi, om han har tur. Egentligen är det ju bara tre av alla socknar som har något tydligt turistmål: Askim, med badplatser för överhettade göteborgare, samt Gudhem och Varnhem med sina gamla kloster. Laske-Vedum borde rimligen kunnat producera något med tanke på att kopplingen till äldre västgötalagen, men icke.
Andersson vandrar kring i landskapet, funderar lite på varjehanda. Finnes inget som fångar ögat får han spinna fritt och hitta på annat. Ibland verkar han a ritat, med skakiga, osäkra linjer som fungerar bäst på djur och knappast alls för av människor byggda ting. Inget tydligt mål syns, mer än vandrandet för dess egen skull och det fria tänkandet. Och det kanske är gott nog?
