Tredje delen i Strindbergs biografiprojekt, I röda rummet, närmar sig Johans genombrott, såväl på det professionella som det äktenskapliga planet: Johans roll som alter ego blir också allt tydligare, för där ungdomsåren knappast kunde kontrolleras av andra än de som råkade vara med, så hamnar vi här åtminstone i miljöer som senare skulle återkomma.
I det yttre händer inte mycket av direkt intresse för eftervärlden: han driver runt utan att hitta ett jobb han kan behålla, provar att starta branschtidning för försäkringsbolag, men kan inte smeka medhårs, vänder åter till teatern men ger nästan genast upp igen, lever på lån, är kort tid telegrafist, journalist. Till slut hamnar han på Kungliga biblioteket, och gör sig själv till sinolog. När boken stänger skall han precis introduceras i ett finare hem, där unga friherrinnan har skådespelarambitioner …
Det är inte en särskilt spännande historia: Strindberg känns mycket som han står och stampar, och även om han senare skulle få god nytta av alla miljöer Johan rör sig i så tycks han vid de tillfällena ha uttömt ämnena. Nu tas mycket tid istället av filosofi, gärna över kvinnligt och manligt, vilket gör att farten minskas än mer. Boken är ungefär hälften så lång som de båda tidigare, men känns lika lång.
