Min misstanke är att man för att verkligen uppskatta Ingmar Bergmans memoarer Laterna magica bör man egentligen vara väldigt inläst på Strindberg. Det är absolut inte så att Bergman stulit, men det verkar absolut finnas en hel drös scener där han omtolkar Strindberg (som när de båda unga pojkarna skräms upp av propaganda mot onani).
Men detta är inte bara Strindberg fast två generationer senare. Bergman har läst Freud. Bergman skriver mer associativt än kronologiskt. Bergman diskuterar sin konst. Båda tar dock chansen att skriva av sig aggressioner och irritation.
Förmodligen borde man också ha sett Bergmans filmer, om inte annat Fanny och Alexander, som är en något mer uppenbart bearbetad version av barndomsminnena (även om efterordet klargör att sanningen även här kanske är mer poetisk än bokstavlig). Om detta kan jag inte uttala mig.
Det är trots att jag aldrig egentligen intresserat mig närmare för Bergmans filmer faktiskt intressant läsning: skriva kunde han uppenbart, och även om han ibland tycks anstränga sig för att göra sig mer motbjudande, och exempelvis gör sig mer nazistisk än han nog var, så verkar det snarast som en konstig pikaresk; inte ens de vid ständiga sveken mot kvinnor (gärna när de nyligen fött hans barn) eller när han kommer till ålderns besvikelser, tryter egentligen humöret hos läsaren.
