Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘J. M. Coetzee’

Handlingen i J. M. Coetzees Ungdomsår går snabbt att återge: ung sydafrikansk man med poetdrömmar har sjaskiga kärleksaffärer och drömmer om inspirationen, flyttar till London för att undkomma sitt allt oroligare hemland, men kan inte heller få skrivandet att lossna och tvingas istället ta jobb som programmerare. Drömmen falnar allt mer, och helt plötsligt tar boken slut.

Den som tycker att handling är det mest väsentliga i en bok kan alltså lugnt hålla sig borta. Den som ogillar att läsa om personer som beter sig dumt likaså: den unge mannen (han heter John, men omskrivs mest som »den unge mannen«) träffar kvinnor, får dem i säng, men skäms över sin brist på glöd och vet inte hur han skall hantera dem på några andra plan: han kan inte köra bort de som tar upp mer energi än han egentligen tycker det är värt, han kan inte uppträda med den respekt som de som är än känsligare än han själv skulle behöva, och på det hela taget gör han ett sorgligt intryck. Inte blir det bättre av att han drömmer om att träffa antingen sin musa, eller åtminstone någon som kan se den eld han intalar sig själv att han bär i sitt inre.

Ungdomsår är en roman om orealistiska förväntningar, och den smygande besvikelse som kommer när man tvingas inse att man inte är ett geni, kanske inte ens kompetent. Det är inte en roman av den sort jag egentligen uppskattar (Johns tafatta beteende är ibland väl pinsamt, dess mer som jag känner igen delar av mig i honom), men jag kan heller inte komma med några anklagelser mot saker som inte uppenbart är menade att vara en del av den.

Read Full Post »

Elizabeth Costello, huvudfigur i  J. M. Coetzees roman med samma namn, är en uppburen författare som nått den ålder då hon mest får skörda vad hon tidigare sått: istället för att skriva nya böcker får hon ta emot priser, delta i debatter, och hålla föredrag på kryssningsfartyg. Boken är alltså inte så mycket en roman som en serie noveller där Coetzee får använda Costello som en probersten för att undersöka saker som realism, den afrikanska romanen, om humanismens förälskelse i den klassiska antiken gjort att den berövat sig själv kristendomens livgivande vatten eller om en författares sysslande med det onda släpper ondskan lös eller bara påvisar dess existens.

Intressanta saker för all del, men hela apparaten med Elizabeth känns för det mesta rätt överflödig; Coetzee inser förvisso detta själv, och påpekar i stycket om realism att när en realist vill diskutera idéer måste han låta sina romanfigurer framföra dem. Visst är det bra med sjukdomsinsikt, men den räcker i sig inte för att förbättra hälsotillståndet; de två inledande novellerna skulle ha mått bättre av att använda fler angreppsvinklar än bara den att en person får hålla ett tal som omgivningen sedan kan reagera mot. »Problemet ondska«, om ondskans förförande makt, och »Utanför porten«, där Elizabeth tvingas redogöra för vad hon tror på, fungerar då bättre, trots att man nästan bara hör Elizabeths röst, kanske för att själva utformandet av åsikterna får mer utrymme än själva åsikterna och deras försvar. Den femte novellen, »Eros«, har inget anförande alls, och skulle nästan lika gärna kunnat stå som en fristående essä, en form som också kanske passat åtminstone styckena om realism och den afrikanska romanen bättre.

Elizabeth Costello är inte ointressant läsning, men det beror främst på idéinnehållet – i synnerhet debatten mellan humanism och kristendom – inte dess styrka som fiktion: friheten och gestaltningsmöjligheterna som novellformen ger utnyttjas egentligen bara fullt ut i den avslutande delen, och då med god effekt, vilket bara understryker problemen i de tidigare berättelserna.

Read Full Post »