Handlingen i J. M. Coetzees Ungdomsår går snabbt att återge: ung sydafrikansk man med poetdrömmar har sjaskiga kärleksaffärer och drömmer om inspirationen, flyttar till London för att undkomma sitt allt oroligare hemland, men kan inte heller få skrivandet att lossna och tvingas istället ta jobb som programmerare. Drömmen falnar allt mer, och helt plötsligt tar boken slut.
Den som tycker att handling är det mest väsentliga i en bok kan alltså lugnt hålla sig borta. Den som ogillar att läsa om personer som beter sig dumt likaså: den unge mannen (han heter John, men omskrivs mest som »den unge mannen«) träffar kvinnor, får dem i säng, men skäms över sin brist på glöd och vet inte hur han skall hantera dem på några andra plan: han kan inte köra bort de som tar upp mer energi än han egentligen tycker det är värt, han kan inte uppträda med den respekt som de som är än känsligare än han själv skulle behöva, och på det hela taget gör han ett sorgligt intryck. Inte blir det bättre av att han drömmer om att träffa antingen sin musa, eller åtminstone någon som kan se den eld han intalar sig själv att han bär i sitt inre.
Ungdomsår är en roman om orealistiska förväntningar, och den smygande besvikelse som kommer när man tvingas inse att man inte är ett geni, kanske inte ens kompetent. Det är inte en roman av den sort jag egentligen uppskattar (Johns tafatta beteende är ibland väl pinsamt, dess mer som jag känner igen delar av mig i honom), men jag kan heller inte komma med några anklagelser mot saker som inte uppenbart är menade att vara en del av den.
