Om man kan mäta storhet i framgång, så nådde Selma Lagerlöf det mål hon satte upp för sig att bli Sveriges största författare: hon blev verkligen Sveriges mest lästa, bäst säljande sådana, därtill vägröjare och nästintill profet. Även om hon inte upprörde sinnena som Strindberg (den enda samtida svensk som kan jämföras med), så skulle hennes privatliv nog egentligen ha setts som minst lika chockerande; två flickvänner, samtidigt, båda svartsjuka på varandra och en Lagerlöf som vanligen valde att försöka fega sig ur den situation hon satt sig i, genom lögn och smussel.
Nog finns det material för Anna-Karin Palms »Jag vill sätta världen i rörelse«, eller för den delen de andra biografier som kommit ut på senare tid: Lagerlöfs brevsamling offentliggjordes inte förrän 1990, och även om hela arrangemanget inte ses som så chockerande längre så finns det att gräva i. Palm tycks kanske ha kommit sitt ämne lite för nära, presenterar det ibland ganska solkiga hos en författare som annars framhöll vikten av kärleken och oegennyttan, men uppehåller sig inte vid det och urskuldar henne.
Huvuddragen i Lagerlöfs liv är väl annars tämligen välkända: född och uppväxt på Mårbacka i Värmland, tog sig till Stockholm för att utbilda sig till lärarinna, en av de få möjligheter som fanns för en intelligent kvinna som ville göra något med sitt liv, hamnade i Landskrona där hon skrev och undervisade, genombrott med Gösta Berlings saga och sedan en fantastisk karriär, Nils Holgerssons underbara resa som gav pengar att köpa tillbaka det förlorade barndomshemmet, Nobelpris, firad och beundrad i de flesta läger (den enda som aldrig gav upp motståndet tycks ha varit Wirsén, alltid beredd att ställa sig på fel sida historien).
Men också: kallad sagotant, förminskad till någon slags kärl genom vilka gamla sägner sållades och hamnade på papper, sällan erkänd som tänkande, skapande författare, utan hellre ofarlig, omedveten naturprodukt. Omöjlig att helt ignorera lyckades hon ändå ställas utanför den manliga normen.
Palm har en del att säga om sådant, det mesta vad det verkar rättvist. Hon påpekar också att Lagerlöfs roll som författarbyråkrat (ledamot i både Svenska Akademien och Samfundet de nio, samt i förlagsråd) tyvärr ofta bortsetts från, men gör tyvärr inte mycket själv för att korrigera detta. Hon ägnar mer energi åt att läsa och lägga ut om de Lagerlöfska alstren: ganska personliga men också väldigt givande förklaringar, som gör att man önskar läsa mer. Ett intressant val är att istället för att lägga längre parentetiska inlägg i noter så har de placerats i marginalen. Är man intresserad av Lagerlöf, och det bör man vara, är detta en god biografi, välskriven och utförlig, med en liten varning för att den kanske är aningen för uppskattande.
