Det tycks som om Jane Austen när hon skrev Emma tröttnat på att skriva om väluppfostrade dygdemönster till hjältinnor: Emma Woodhouse skulle nästan passa som en avskyvärd kusin eller syster någonstans som på grund av sin högfärd och inbilskhet gör allt för att hindra det lyckliga slutet, och skulle som sådan ställa till med en hel del förtret. Fast ändå inte, ty Emma inser naturligtvis till slut alltid när hon handlat fel och rättar sig, och hon har faktiskt en stor portion förmåga att göra rätt från början: det är egentligen bara andra ungmör i hennes närhet som hon lyckas trassla till saker för (även om det vore långt mer moraliskt rättvist om hon kunde göra detsamma för några av de självupptagna bifigurer som finns i romanen).
Det kanske är lika bra att ta det från början: Emma Woodhouse bor med sin gamle, rike, orolige fader. Hon har för ovanlighetens skull inte det minsta pengabekymmer (även om andra i hennes omgivning kompenserar för detta klara karaktärsfel hos en Austenhjältinna), hon är vacker, intelligent, beter sig för det mesta väluppfostrat. Så vad kan då fattas henne? Tja, något att göra, förutom att ta hand om fadern och hushållet: den brist på verklighetsförankring hon uppvisar – hon låter ofta sin fantasi springa iväg med henne och formar idéer som sedan visar sig helt sakna grund – tycks vara ett resultat av den instängda tillvaron i ett samhälle där varje ny ankomst ger diskussionsunderlag för flera veckor. Speciellt illa drabbar fantasierna Harriet Smith, oäkta dotter till någon som satt henne i internatskola, som Emma tar under sina vingar och försöker få att uppträda som en dam, utan en tanke på att hon kanske aldrig kan komma att få de pengar som krävs för sådant.
När Emma först börjar med detta är det nästan så man vill ge upp för att slippa läsa om hennes inbilska, uppblåsta beteende. Som tur är går detta över, och till slut var det hela så spännande att jag inte kunde lägga ifrån mig boken vid normalt sovdags – något som inte hänt på riktigt länge. Till den köping som utgör Emmas hela värld – hennes orolige far hindrar henne från att röra sig längre sträckor – kommer nämligen nya människor, och snart har alla dragits in i ett väldigt spekulerande om vem som egentligen är förälskad i vem. Emmas fantasifullhet gör att man förstår att hennes gissningar troligen är fel – speciellt som det motsägs av den mer klarsynte Mr. Knightley – men det innebär ju inte alltför mycket. Det är dock fullt möjligt att lista ut åtminstone vissa av dessa kärlekspar på förhand.
I en av de där fantastiskt avslöjande essäerna som bifogats texten – varför de prompt skall vara först förstår jag inte; de ger ingen större glädje till den som inte redan läst berättelsen – klandras en av filmatiseringarna för att den placerar alltför stor emfas vid klassamhället. Författaren påstår att Emma i själva verket speglar ett samhälle där sådana distinktioner nästan suddats ut. Det är märkligt, för av de Austen-romaner som jag hittills hunnit med är detta nog den där huvudpersonen varit mest upptagen med att hon tillhör en bättre samhällsklass: man kan ge gåvor till och prata vänligt – inte nedlåtande! – med de mindre bemedlade, men en fri bonde går inte att umgås med, och hon den nyinflyttade köpmansdottern skall inte tro att hon har någon rätt att föreställa bygdens främsta dam (hennes totala vulgaritet är nog snudd på rekord till och med hos Austen). Och kan man verkligen gå på middag hos paret Coles? De verkar ju vara trevligt folk, men någon verklig klass verkar de inte ha – de har ju själva tjänat ihop sina pengar!
Nå, detta var som sagt första boken på länge som höll mig vaken längre än planerat (Austen har till och med lyckats få till ett slut som inte tycks alltför abrubt) vilket gör att jag inte kan annat än rekommendera den varmt.
