Den som vill begå litterär analys mot Jane Austens Sense and sensibility har många trådar att följa; den spänning som finns mellan titelns två substantiv (den svenska översättningens »förnuft« respektive »känsla« är måhända det bästa som går att göra, men ändå missvisande – »sense« syftar lika mycket på ett gott uppförande som förnuft medan »sensibility« drar lite mer åt känslosamhet – »Vett och känslighet« kanske är mer exakt, men å andra sidan inte lika bra i sig själv) speglas inte bara i de två huvudpersonerna – systrarna Elinor och Marianne Dashwood – men också i de karlar som uppvaktar dem och den övriga omgivning som visar än mer uttalad renodling av den ena eller andra egenskapen, eller för den delen total avsaknad av båda.
Berättelsen börjar med att de båda systrarna blir faderslösa och tillsammans med mor och lillasyster lämnar sitt gamla hem, där deras okänslige halvbror och hans gräsligt giriga hustru nu styr och ställer, för att istället flytta till en stuga som ägs av moderns fryntlige släkting Sir John Middleton. Elinor har då hunnit påbörja en romans med den inbundne brodern till svägerskan, och i deras nya hem träffar Marianne på både den äldre, melankoliske överste Brandon och den unge, energiske Willoughby. Elinor, som är den av systrarna där proportionen vett är större än proportionen känsla, försöker mana den romantiska och tanklösa Marianne till besinning, utan att lyckas. Snart börjar så alla karlarna att bete sig minst sagt mystiskt, och syskonen nås av oroande tidender …
Det är uppenbart att Austen försöker få oss att ta den förståndets och Elinors parti, men lika uppenbart är det Marianne som är den av systrarna man känner mer för; Elinor framstår snarast som kylig och inbunden ända tills slutet då botten går ur flaskan och allt kommer ut på en gång, i samma veva som Marianne får tillfälle att tänka över vart hennes hänsynslösa känslor kunde ha lett henne. Å andra sidan får ett par av de till en början rätt vulgära och taktlösa bipersoner som initialt förorsakat systrarna en hel del obehag med sina obetänksamma kommentarer sin upprättelse: när det verkligen är fråga om allvarliga saker tar de deras parti som gjort sig förtjänta av det. Samtidigt visar det sig att de personer som visserligen genom sin goda uppfostran kanske var lättare att ytligt umgås med visar sig ha föga mer än en proper yta. Att ha »sensibility« utan att ha »sense« kan måhända göra en till ett svåruthärdligt umgänge, men de som kan uppträda i fina rum men saknar känslor är i längden etter värre.
Boken har Austens vanliga ironiska kommentarer och löjliga bifigurer, men är å andra sidan mindre lyckad vad det gäller romantiken; Elinor verkar inte bara dölja sina känslor för omvärlden utan även delvis för sig själv, och det är som sagt inte förrän i slutet de kommer fram. Berättelsen är också något rumphuggen, och slutar egentligen då alla allvarliga problem är över – inte när lyckan skall till att börja på riktigt. Med detta sagt är det dock en charmerande bok, om ock inte Austens bästa.
Read Full Post »
