Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Jane Austen’

Förutom de sex romaner som hennes litterära framgång bygger på finns av Jane Austen även åtskilligt annat bevarat: förutom skolövningar och brev även tre romanfragment (ehuru ett av dem av författaren försetts med en snabb avrundning), några dikter, samt en del kortare texter. Oxford World’s Classics har samlat allt detta i en enda volym, under titeln Lady Susan, The Watsons and Sanditon.

Den första av de tre fragmenten är den som i alla fall fått en avrundning: Lady Susan är ett ungdomsverk, skriven på ett brevformat som Austen nog visste själv var gammalmodigt. Huvudpersoner är en vacker, manipulativ nybliven änka på väg mot fyrtio: utan alltför mycket pengar, med en dotter hon avskyr och en önskan att hitta en karl som har pengar och är villig att bortse från äktenskapliga övertramp (eller i andra hand dum nog att inte se dem). Hon hamnar hos sin ordentliga svåger, och ställer till det i familjen. Främst användbar för att bli av med tron på Austen som en särdeles pryd person, och kanske alltmer omöjlig att färdigställa i takt med att sederna blev strängare, så framstår den ändå som relativt läslig.

The Watsons skrevs i början av karriären, när hon visserligen sålt manus till Northanger Abbey men denna sedan inte publicerats: man hinner möta de flesta medlemmar i denna fattiga familj, där en dotter återvänder hem efter att ha uppfostrats hos en farbror men där hans änka nu gift om sig. En ganska dyster historia, med besvärande omständigheter för huvudpersonen: man ser släktskapet med framför allt Förnuft och känsla, men delar skulle också bli förlagor till delar i andra verk.

Sanditon, slutligen, påbörjades men kunde inte färdigställas då sjukdomen som tog Austens liv kom emellan. Det är den märkligaste av texterna: hjältinnan är en ganska färglös observatör, utrustad med gott omdöme men helt överskuggad av de närmast Dickensartade figurerna som rör sig runt den uppåtsträvande badorten Sanditon: en entusiasisk investerare, dennes en övernitisk ungmö till syster, en snål gammal dam, en ung man som förläst sig och tror sig vara en anti-hjälte. Definitivt ett fragment man önskat kunde fått avslutas.

Slutligen finns i volymen lite verser, ingen av vilken är särskilt minnesvärd: någon tillfällighetsvers når ganska högt i genren, någon ger lite biografisk information. Två samlingar med korta omdömen över Manfield Park och Emma från huvudsakligen vänner är främst roande när ett par visar sig ha ganska säregna idéer. En kort satir i form av ett synopsis till en roman, tar negativ kritik och fogar samman till ett utkast till en roman som om det togs på allvar skulle bli ett under av befängdhet.

För den som verkligen vill ha mer än de sex avslutade romanerna är detta knappast helt acceptabelt. Det är kort, oavrundat, oputsat. Vad mer: att det är oavslutat ger snarare än starkare önskan att få till sig ytterligare. Men det är onekligen Austen som för pennan (förutom möjligtvis i ett tre tvivelaktigt attribuerade böner), och på sätt som man kanske inte alltid väntar sig.

Read Full Post »

OK, så Northanger Abbey är helt klart den minst sofistikerade av Jane Austens böcker: Catherine Morland reser till Bath, träffar människor som antingen är ytliga men säger sig tycka om henne, eller är mer komplicerade men mer pålitliga, och sedan far hon med de senare till Northanger och lär sig att inte tro på vad som står i romaner, allt kommenterat av en ständigt närvarande berättare som trots sympati för sin Hjältinna aldrig kan låta bli att ironisera.

Det är dock en heltigenom charmig bok, med en huvudperson så naiv att hon har svårt förstå att folk kan ljuga, och vars älskade är den mest charmige av Austens hjältar (möjligen kan några av de mindre önskansvärda männen tävla): de andra må vara präktiga karlar, men det är nog ingen man så gärna skulle ha över på middag som Henry Tilney.

Det är också en smula intressant att en del kommentatorer tycks tro att Catherine är mer eller mindre uppväxt på gotiska romaner: inte så! Det framgår faktiskt rätt tydligt att det är Isabella Thorpe som får henne att läsa sådana. I så fall är det väl det den enda möjligen goda gärningen hon genomförde, även om det är tveksamt med tanke på senare äventyr i Northanger.

Nåväl, nu är min omläsning av Austen slut, och mycket nöjsamt har det varit: de böcker jag tidigare inte skattade så högt har jag nu förstått mig bättre på, och de jag även tidigare var förtjust i visade sig stå rycken väl. Trevligt.

Read Full Post »

En märklig detalj i Persuasion är att berättaren vid endast ett fåtal tillfällen ironiserar över huvudpersonen: där Emma var en triumf i att hålla dem separerade men ändå få läsaren att följa huvudpersonens tankar, låter Persuasion läsaren aldrig tvivla på Anne Elliots insikt, och nöjer sig med att milt kommentera hennes förtvivlan eller lycka på sätt som lätt kan gå en förbi. Det är också roligt att ha läst Emma precis innan, för man känner lätt igen henne i Mrs Russel – mindre fantasifull, men änddock lätt bländad av det yttre och en förmåga att med välmenta råd till slut orsaka smärta.

Något annat som slår en är att detta är den enda av Austens böcker som är tydligt förankrad i tiden: att Stolthet och fördom och Mansfield Park är satta under napoleonkrigen framgår visserligen av milisen respektive flottans aktivitet, men Persuasion fastslår exakt år och månader: boken utspelar sig under den korta freden innan de hundra dagarna, och dess slutliga lycka kommer skuggas av Napoleons återkomst.

Slutligen: trots hennes rykte är detta Austen kommit att skriva vad som uttryckligen och konsekvent är en romans: visst är slutet i alla hennes böcker giftermål, men vägen dit är aldrig ensamt fokus på detta sätt. Trevligt.

Read Full Post »

Om det finns någon bok som bör läsas mer än en gång så är det Emma: även om man vet att huvudpersonen oftast har fel i sina antaganden om omgivningen, så är det roligt när man vet vad sanningen är att läsa genom det hela och se exakt vad hon borde noterat istället för det hon trodde hon såg.

Å andra sidan: de första 120 sidorna, de när Emma helt förvrider stackars Harriet Smiths huvud, är fortfarande plågsamma. När väl Mr Elton förflyttat sig till Bath för att senare kunna återvända med sin nya, pretentiösa hustru och Frank Churchill anlänt så bättrar det sig: även om Emma fortfarande blamerar sig så är det inte fullt så illa, och samtidigt som hon håller på med det kan man som sagt sitta och tolka hennes omgivnings göranden och beundra hur många ledtrådar som Austen lyckats bygga in utan att de någonsin står ut.

Emma är också unik i att det är den enda Austenboken utan en dålig ung man att se upp för; det är också den bok i vilken harmonin mot slutet förefaller närmast fullständighet, för även om Mrs Elton fortsätter vara sitt vanliga odrägliga jag så kommer livet runt Highbury fortsätta med mycken lycka att se fram emot.

Read Full Post »

Mansfield Park brukar vara den av Jane Austens böcker som tycks minst om: den mörkare tonen, de mindre tydliga skillnaderna mellan vem som är att lita på och vem som är en skurk och den timida, hårt självkontrollerande Fanny Price som internaliserats omgivningens (d.v.s. Mrs. Norris) ogillande placerar den långt från de mer uppsluppna tidiga böckerna. Dock inte av mig: bara det att man femtio sidor innan slutet fortfarande inte är säker på om inte Fanny kanske inte bör ta Henry Crawfords hand gör att den är mer spännande än någon annan av Austens böcker, och den mörkare tonen går också ihop med viss realism: även om Mrs Norris är överdriven så är hon tillräckligt rundad för att inte bara vara en karikatyr.

Något som också slår en är hur välkomponerade den är: här finns inga sammanträffanden som att Mr Collins patron råkar vara Mr Darcys moster, och det enda som inte tycks helgjutet är som vanligt slutet: att Austen säger sig villig att låta andra pennor dröja vid skuld och sorger är inte den minst uppenbara av hennes ironier med tanke på att Fanny gått med sin svartsjuka i över fyrahundra sidor medan hennes slutliga lycka bara återberättas, aldrig visas.

Svartsjuka, ja: det är lite märkligt att ett av de vanliga klagomålen på henne är att hon är så övergod när hon tycks vara den av Austens hjältinnor som ständigt går och kämpar mot en såpass otillåten känsla. Man kan ju invända att det inte vore så illa om inte miss Crawford vore Edmund ovärdig, men man är länge snarare benägen att hålla med honom i hans överslätningar än Fannys mer kritiska hållning. Läsning av henne som en svartsjuk varelse istället för en med ständigt klar moralisk blick är i vilket fall givande, även om hon i det stora förblir en person nästan för god för att vara sann.

Read Full Post »

Första gången jag läste Pride and prejudice hade jag svårt att riktigt uppskatta romanen som helhet, främst på grund av Mrs Bennet: denna genomvulgära, okänsliga, oförstående men ändå någonstans välmenande kvinna var en plåga var gång hon öppnade munnen. Detta var förvisso meningen, men det blev ändå för mycket, på tok för mycket överförd skam. Visst, det finns fler karikatyrer, men dels känns obetänksamma tonåringar mer rimliga än lika obetänksamma mödrar (och Mr. Collins är tillräckligt avlägset släkt för att man lugnt skall kunna skratta åt hans lismande), dels bidrar deras karaktär direkt till handlingen, inte bara som psykologisk förklaring eller allmän pinsamhet.

I vilket fall, andra läsningen gick bättre: Mrs Bennet är fortfarande outhärdlig, men allt övrigt var så gott som önskas kan. Mr Bennets indolens framstår tydligare, liksom den krypande förälskelsen. Intressant är också att även om boken trycker på att titelns två adjektiv bör fördelas på ett visst sätt mellan huvudpersonerna skulle en omkastning också kunna fungera någorlunda.

Sensmoralen i Sense and sensibility tycks modifierad: om Jane Bennets återhållsamhet inte direkt är att klandra framstår den åtminstone som en hjälp till de som motsätter sig hennes lycka. Å andra sidan får Elizabeths hastiga omdömen liknande konsekvenser, även om de till slut också är vad som ytterst möjliggör det lyckliga slutet. Kvar står dock varningarna för att inte ordentligt utröna vilka de uppvaktande unga männen är, liksom det allmänna tryckandet på vikten av en god karaktär före allt annat.

Read Full Post »

Som jag redan skrivit en recension av Sense and sensibility skall jag begränsa mig till ett par ytterligare betraktelser: vid omläsning är det än tydligare att det inte bara är hur känslosam man skall vara, utan dessutom i allmänhet i vilken grad man skall följa de sociala konventionerna och varför, och hur dessa bör balanseras: Marianne Dashwood med alla sina telegraferade känslor låter sig bara begränsas av de allra mest uppenbara kraven på uppfostran, medan storasyster Elinors stoiskhet gör att hon ständigt måste ta hand om sina känslor själv utan närmare stöd från de nära hon vill bespara. Det hade kanske varit bra med något brott mot konventionerna med lycklig utgång som varit tydligare än överste Brandon med sin duell, vilket bara är ett halvt sådant och egentligen inte leder någonvart.

Nästan alla personer tycks annars skapta för att nyansera diskussionen, från de godmodiga Lord Middleton och Mrs Jennings med sina retsamma kommentarer men goda hjärtan över ständigt korrekta men annars ointresserade Lady Middleton till  Mrs Ferrars och Fru John Dashwood med bara sina egna intressen för ögonen. Undantaget är väl Edward Ferrars, och det är svårt att tänka sig en kärleksroman med en mer undandragen hjälte; det är verkligen inte mycket man har att gå på för att tro på Elinors kärlek till honom.

Austens penna, med någon ironi, antingen från berättarrösten eller situationerna, är annars lika exakt och skoningslös som jag mindes den, och det skall bli skoj att fortsätta läsa om.

Read Full Post »

Det är förvisso vanligen högst oartigt att läsa andras brev, men när författaren varit död i nästan 200 år får nog sådana hänsyn sedan länge vara överspelade. Därmed inte sagt att detta är något som rekommenderas: det är få brevskrivare som kan hålla intresset uppe efter så lång tid. Jane Austen är tyvärr inte en av dem.

Jo, det finns förvisso några satiriska observationer av den sort man väntar sig, och det finns en del intressanta kommentarer rörande hennes författarskap, och kanske ett par andra skojiga saker också, men den större delen av breven, ställda till systern Cassandra, sysselsätter sig främst med timliga saker; vem som varit på samma tillställning, vem som gift sig med vem, och vilken sorts kläde som skall köpas eller skickas eller färgas eller sys. Måhända är detta intressant för den som forskar i mindre bemedlade bättre damers liv i det tidiga artonhundratalets England, eller lokalhistoriker på jakt efter en anknytning till Austen – svenska sådana bestås en beundrande kommentar om landet som gett världen Gustav Vasa, Kristina, Karl XII och Carl von Linné –, men för den mindre specialiserade läsaren ger det väldigt lite.

Tyvärr hjälper inte den av Deidre Le Faye redigerade utgåvan, med det prosaiska namnet Jane Austen’s letters, mycket här: den är i hög grad ämnad en krets av akademiker, varför det finns detaljerade kommentarer om brevens proveniens, och kommentarer som förklarar allusioner och liknande, men aldrig meddelar varför breven skickats. När de gäller de till Cassandra skall systrarna stått i brevledes kommunikation så fort de var ifrån varandra någon längre tid, men eftersom det inte ges mer än adresser får man själv pussla ihop hos vem och varför de är på en viss plats. Breven till vänner och syskonbarn är i allmänhet något lättare att förstå, och det är också vanligen de som bjuder på några glimtar i hur Austen såg på författande, föranlett av dessas försök på samma bana (inget av detta publicerades mig veterligen), och inte ens då är det särskilt mycket.

Nej, detta var nog ett av de tillfällen då man utan att tveka kan rekommendera den hugade läsaren att välja en volym bestående endast av ett urval – kanske till och med av citat ur breven i stället för dessa i sin helhet.

Read Full Post »

I vågen av böcker som blandar Jane Austen med diverse oknytt står Michael Thomas Fords Jane Bites Back ut genom att  monstren inte invaderar hennes böcker, utan hennes eget liv. Jane skall alltså ett år före sin föregivna död ha förvandlats till vampyr, och framlever (framvandör?) nu sina dagar som Jane Fairfax, boklådeägarinna, i en amerikansk småstad, där hon tvingas se dels hur hennes egna böcker säljs medan hon sitter på en ny roman ingen vill publicera, dels hur diverse andra skändligheter – kokböcker, relationsguider, träningsböcker – går åt som glass i junihetta. Dessutom har hon kärleksbekymmer.

Så förändras allt – hon får ett mejl från en förläggare som verkligen vill ge ut hennes bok, och den vampyr som en gång bet henne dyker upp igen (eftersom dennes identitet inte avslöjas direkt skall inte jag göra det heller. Nog sagt med att det också är en författare – den man troligen först skulle gissa på –, och att vampyrer i gemen nästan verkar vilja avslöja sig genom att ta halvgenomskinliga namn). Här börjar det också bli märkligt – tidigare har bokens Jane i alla fall gått att hyfsat identifiera med verklighetens, men en Jane Austen som åker iväg utomlands och blir förförd? Vi är inte roade.

Denne vampyr är egentligen en enda stor svaghet: han är förvisso hyfsat övertygande i början som gammal älskare vars lustar väckts på nytt (ni ser? Inte Austen alls), men sedan beter han sig bara märkligare och märkligare. Eftersom han i princip driver åtminstone halva handlingen blir den också därefter: ibland hyfsad – ungefär vad som krävs för att sätta Jane i nya situationer – ibland blir den bara märklig (slutet i synnerhet, som på det mest horribelt osofistikerade sätt lägger saker tillrätta för en uppföljare). Och när vi ändå är inne på svagheterna: är det verkligen meningen att vi skall tro att det är Jane Austen som skrivit utdragen i början på varje kapitel? Det låter inte det minsta likt, lika lite som Jane gör när hon själv talar (även om det kanske är mer förlåtligt efter 200 års tillvaro).

Det roliga – och roligt är det – ligger istället i alla kommentarer om diverse Austen-relaterat krimskrams, uppföljare och liknande (samt en välförtjänt spark åt Stephenie Meyer). Tack och lov har Ford bättre koll här (eller om det bara är medvetenhet om vilken gren han själv sitter på, och olämpligheten att såga av den), och det blir inte bara fördömanden. När han dessutom låter ett av kärleksintressena tillfälligt ta på sig Henry Tilneys hatt och tillrättavisa Jane vad gäller värdet av populär litteratur så tar han kanske bort alla möjligheter till tvivel vem hon skall välja, men det är ändå väldigt tillfredsställande. Överhuvudtaget är bifigurerna trevligt tecknade, speciellt Janes hjälpreda i butiken som påminner henne om sin högt saknade syster Cassandra.

Skall Jane Bites Back jämföras med någon av hennes egna romaner blir det utan tvekan Northanger Abbey, inte bara för att båda hela tiden ger sig i kast med andra liknande böcker, utan också för att handlingen tydligt får stå i andra rummet.

Read Full Post »

Tidigare, innan det uppsluppna utkastet till Sanditon riktigt uppmärksammats, sågs Jane Austens Persuasion som ett slags avsked till litteraturen av en dödsmärkt författare. Detta med viss rätt: den är inte lika uppsluppen som tidigare verk, satiren är något mörkare, och tematiken med den förlorade kärleken som återvänder kan knappast kallad ämnad för en speciellt uppsluppen stämning.

Huvudperson är Anne Elliot, dotter till den självupptagne, fåfänge baroneten Walter Elliot, och den ende i hennes familj med vett i kroppen. Hon är något unikt bland Austens hjältinnor i det att hon har en historia: när boken börjar är hon 28 år gammal, moderslös och med en kvävd kärleksaffär bakom sig, en romans med den unge flottofficeren Frederick Wentworth som ogillades av både hennes familj och hennes äldre vän Lady Russell och som därför slogs upp. Som 28-årig ungmö, och med en äldre, vackrare, men ohyggligt självupptagen och ogin äldre syster som är deras faders favorit finns inte mycket att hoppas på, mer än möjligen en kontakt genom den yngre systern Mary som lyckats få tag på en hygglig karl trots att hon själv är hypokondrisk och självcentrerad, om dock inte lika »osysterlig« som den äldre Elizabeth.

När boken börjar har sir Walter insett att han levt över sina tillgångar, och han bestämmer sig för att hyra ut stamsätet och flytta till Bath. Hyresgästen visar sig vara kapten Wentworths bror, och som Anne för tillfället bor hos Mary för att hjälpa henne kan inte de två före detta älskande undgå att mötas.

Som sagt är satiren mer argsint än tidigare: Annes familj framställs som små monster allesammans, utan den åtminstone delvis försonande humor som Austen tecknat andra oduglingar med. Dessutom kontrasteras klart den självupptagna, högfärdiga lågadeln – främst Annes familj och släkt samt Lady Russel– mot den kamratskap och vänlighet som övriga familjer visar upp: förutom den besuttna men obetitlade familj Mary gift in sig i de flottans män som Wentworth omger sig med. Här går dessutom hjältinnans rivaler i stort sett fria från uttryckligt klander: de är förvisso inte lika sofistikerade eller inkännande som Anne, men de är heller inga dåliga eller ovänliga personer och utrustas båda innan berättelsen är över med passande giften.

Bokens stora svaghet, förutom att upplösningen startar tidigare än vad som är nödvändigt och önskvärt, är väl snarast att de båda älskande förblir en aning konturlösa: de beskrivs som allmänt förträffliga och stadiga men verkar utöver detta inte ha speciellt mycket personlighet. Detta innebär inte något större hinder för njutning – Austens prosa är i sig nog för att få mig att brista ut i spontan högläsning –, men bidrar till att jag inte är riktigt lika nöjd med denna som andra av Austens böcker.

Read Full Post »

Older Posts »