Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Johan Egerkrans’

Efter att tidigare ha gett ut böcker om nordiska monster, vandöda, nordiska gudar och dinosaurier har Johan Egerkrans riktat blicken mot de stora ormarna. Drakar handlar om dessa urmonster, och är återigen en kombination av lättare folkloristik med vackra målningar i hans distinkta stil.

Texten är sällan speciellt djup eller överraskande, och har ibland ansatser till slängig humor som inte alltid fungerar sådär jättebra. Urvalet av drakar och drakdödare är oftast inte överraskande, utan snarare heltäckande: här finns Nidhögg och Fafner, Kadmos och St Göran, Kirin och Y Ddraig Goch, och ett fåtal mer oväntade drakar, som Leviathan och Behemoth. Drakarna kommer från deras klassiska hemvister: Europa och Östasien, och drakliknande varelser från andra områden behandlas endast mycket översiktligt.

Om urvalet kanske främst riktar sig mot den begynnande drakkännaren, så är det illustrationerna som kan dra in den mer erfarne. Egerkrans stil, med kraftiga silhuetter och gryniga, ofta lite urblekta färger lämpar sig väl för dramatiska kompositioner, men någon gång blir de överlånga, slingrande formerna för mycket: den lerniska hydran ser mycket märklig ut, med ett par korta framben och vingar som gör det svårt att ta den på allvar. Detta är dock ett av endast få undantag från en serie teckningar av varierande, tämligen jordnära och aggressiva drakar med framträdande huggtänder och stora munnar. Namnen på bok och författare säger egentligen det mesta om vad man kan förvänta sig.

Read Full Post »

Johan Egerkrans har tidigare avbildat nordiska väsen och nordiska gudar. Nu har turen kommit till vandöda från hela världen i och med De odöda. Det är en stor samling av diverse hemskheter som presenteras, alla med varsin färgbild i Egerkrans lite knotiga stil, med huvudsakligen bleka, jordiga färger och enstaka mer lysande detaljer – ögon, hår, tunga. Det är främst vad som får kallas kroppsliga döda som presenteras, sådana som ägnar sitt andra liv åt att ställa till det för omgivningen, ofta rena monster som suger liv ur oskyldiga och måste aktivt bekämpas, i motsats till spökartade vandöda som snarare försöker få upprättelse för något och sedan kan lägga sig till ro.

Här finns naturligtvis ett stort antal vampyrer (strigoi, vrykolakas, lamia, draugar), ghuler och zombier, men även mer i Sverige okända hemskheter som de trädlevande asanbosam, den fladdermuslika vetalan och den vandrande fettklumpen nuppeppo: den som vill ha inspiration till nästan rollspelskampanj kan hitta mycket här. Av någon anledning finns även ett par väsen med som knappast kan kallas vandöda, då de aldrig verkar haft ett vanligt köttsligt liv från början, som golem och homonculus. Dessa är i och för sig intressanta, men kunde möjligen fått anstå till ett senare verk. Sådant kan man inte annat än hoppas på när man lägger detta ifrån sig, nöjd över att sitt säker inomhus, trygg från mamorodors, glaistigers och impunduluers härjningar.

Read Full Post »

Jag minns hur jag som ung läste en illustrerad version av den nordiska mytologin,  med fina akvareller och en någorlunda trofast version av vad man kan hitta i Snorres Edda. Jag tyckte om den då, men idag skulle jag nog tycka den var lite för enkel, och bilderna kanske något tama (den riktade sig ju trots allt till barn i slukaråldern, som kanske inte riktigt är mogna att få berättat för sig om valkyrior som väver med tarmar och med människohuvuden som lod). För mig finns istället nu Johan Egerkrans Nordiska gudar.

Ingen kan anklaga detta för att vara en lättviktig bok: i stort sett alla av de längre berättelser som finns bevarade finns här återberättade, liksom ett något annat urval gudar än man normalt tar upp (Gefjon och Skade får egna kapitel, dock inte Brage eller Ull), allt illustrerad med en vacker stil som ibland slår åt jugend, ibland drar mer åt rollspelsillustration. På slutet ges dessutom en ordentlig litteraturlista, för den som vill läsa mer.

Den jämförelse som ligger närmast till är dock Peter Madsens Valhall, inte bara för att Madsen skrivit ett översvallande förord: i synnerhet de senare alstren i den serien är minst lika mycket vackra illustrationer som berättande serier, och det finns klart överlapp dem emellan: att den åldrige Odin tecknas som en vithårig, långhårig man med rynkor är inte förvånande, men att även Loke är någorlunda lik dem emellan är inte så självklart (även om Egerkans tagit fast på det demoniska med Madsen mer ser honom som en feg men i grunden harmlös pajas). För övriga gudar är skillnaderna större, i regel genom att Egerkrans versioner är mer heroiska eller mörka.

Speciellt bör illustrationerna av Odin på Sleipnir och den stora stridsscenen ur Ragnarök framhållas, även om det finns mycket att sitta och förlora blicken i. Jag vet inte om dessa hade fått mitt hjärta som tolvåring att slå snabbare än den utgåva jag läste, men idag får de det garanterat.

Read Full Post »

Den dedikering jag fick med mig från bokmässan som var allra roligast var Johan Egerkrans. I sin Nordiska väsen skrev han inte bara de vanliga, vänliga orden, han tecknade även Kraken (ett av de två väsen i boken som har svårhanterliga namn; gloson är det andra) – valet föll på detta när han såg att jag hade en Lovecraft-tshirt på mig.

Boken är i alla fylld med hans teckningar och målningar av diverse oknytt, vandöda, hamnskiftare och annat eljest man förr trodde sig kunna stöta på i skog och mark samt till sjöss: troll, vättar, vittra, Näcken, havfruar, rån av olika slag, bjäror, gastar och drakar (just målningen av en drake som flyger i natten hör till de allra mest effektfulla).

Dessutom har varje väsen försetts med en kort förklarande text, som håller sig på en väldigt fint balanserad nivå: texten kan i stort sett läsas som om monstren fanns på riktigt, liksom den kan läsas som en seriös avhandling om folktro (den har också en litteraturlista på slutet).

Lika fint hanterade är målningarna, som förutom att vara kärleksfulla och detaljrika också är smakfulla: det finns ju en hel del gestalter som har tydlig erotisk karaktär, men trots detta så är det mycket lite naket, och vad hud som finns får man vara understimulerad tonåring för att hetsa upp sig över. Lite beror detta på att alla figurer alltid tydligt framstå som ickemänskliga, med lite för kantiga ansikten eller underliga former, men för det mesta är det snarare kroppshållning och miljö som gör att det aldrig känns flåsigt.

Många av de väsen som presenteras torde vara rätt välkända, eller åtminstone bekanta (jag minns i alla fall att mylingar var något man var rädd för i Emils Lönneberga), men ett par hade jag inte hört talas om, som skeppsrået och nattramnen. En mycket fin bok, för intresserade i alla åldrar.

Read Full Post »