Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘John Keegan’

Huvuddelen av mina kunskaper om amerikanska inbördeskriget kom tidigare från Frans G Bengtssons essäer; nu kommer de i lika hög grad från John Keegans The american civil war, en något mer organiserad och mindre romantisk behandling av det hela.

Ur ett militärt perspektiv var inbördeskriget i viss mån en märklig föregångare till första världskriget: de defensiva vapnen var ännu inte så välutvecklade att anfall var omöjligt, men soldaternas vana att snabbt kasta upp förskansningar, liksom geografin, gjorde det ändå mycket, mycket svårt. Tack vare de naturliga gränserna var sydstaternas område väl skyddat, angripligt endast från ett fåtal punkter: via det relativt smala landområdet som separerade de två huvudstäderna Washington och Richmond, som dock var väl skyddat av en stor mängd floder, via havet, där McClellan med klar blick gjorde ett försök men sedermera misslyckades på grund av ängslan, och genom att först behärska Mississippi och falla sydstaterna i ryggen. Nordstaterna var lättare att falla in i, men kunde sätta upp större arméer. I båda fallen fanns det dessutom en distinkt brist på viktigare mål att attackera: sydstaterna hade inga stora industriella center, och de i norden låg långt från frontlinjen. Detta medförde att arméerna själva var de viktigaste militära målen, medan de defensiva tendenserna gjorde att de inte snart kunde slås ut på samma sätt som i napoleonkrigen.

Nordstaternas överlägsenhet i mantal och industri gjorde egentligen att utgången var given, men tack vare att deras främsta befälstalanger i krigets inledning opererade på den västligare arenan medan sydstaterna i öster hade generaler som Lee och Jackson – som båda lyckades dra maximal nytta av sina styrkor – så var läget på den östliga mer konstant, utan att någondera sidan lyckades hota den andra innan Grant anlände från väst och började trycka tillbaka de konfedererade trupperna, samtidigt som general Sherman föll in i Georgia och Syd- och Nordcarolina och började anställa förstörelse.

Keegan håller sig huvudsakligen till den militära sidan: slag och planer, taktik och utrustning, sjöstrider och blockader, medan vilka som slogs och varför snarare är en fråga om personer än stater – även om sådant också behandlas är det inte en bok som är främst intresserad av politiken före och under kriget.

Boken lider dock av att materialet till viss del är ordnat tematiskt, vilket gör kriget svårt att följa för den som inte tidigare är närmare bekant med det, samt en tendens till upprepningar, ibland med märkligt resultat – man får vid ett tillfälle veta att soldaterna avlönades med 11 dollar i månaden och att detta inte var mycket, men det är inte förrän mycket senare man får veta att en typisk arbetarlön låg på 2 dollar om dagen.

Som översikt för nybörjare över kriget som gjorde slut på slaveriet i södern och gjorde »state rights« till PK-namnet på rasism i USA är detta därför förmodligen inte det bästa: för det skulle krävas en starkare kronologisk organisation. Däremot så är styckena som specialstuderar olika aspekter – svarta soldater, generalskap, sjöstriderna – väldigt bra, och gör troligen boken mycket mer lämpad för den som tidigare studerat det.

Read Full Post »

Man kan inte klandra John Keegan för bristande ambitioner: med Krig och Kultur (även på svenska som Krigets historia) försöker han reda ut, inte exakt hur krig har förts i termer av strategi och taktik, men hur och varför man sett på kriget på ett visst sätt, och i synnerhet hur denna syn har påverkat och påverkats av de krigförande staternas kultur.

Ett exempel: hade detta varit normal krigshistoria hade stycket om krigen i antikens Grekland noterat hur de fördes med falanger och vissa andra vapenslag med sekundära uppgifter, men Keegan försöker utreda varför man använde falanger, vilka som ingick i dem, hur detta påverkade synen på vad som var rimliga krigsmål, och i viss mål hur samhället formades av detta. Grekernas krigssätt var nämligen på vissa sätt unikt: på ett helt annat sätt än andra samtida kulturer accepterade de att gå in och sätta sig i livshotande situationer, och när de då mötte persiska arméer besjälade av en önskan att först och främst inte dö snarare än att vinna, fick de ett tillräckligt övertag för sina imponerande prestationer.

Denna tes om kriget som en kulturyttring, och ytterst ett medel för dess bevarande, kontrasteras främst mot Clausewitz berömda sats om kriget som politikens fortsättning med andra medel, en idé som Keegan menar har en del av ansvaret för nittonhundratalets storkrig: när krig ses som ett politiskt medel minskar motviljan mot att ta till det, och därmed har dess ursprungliga syfte förskjutits. Steget är sedan inte långt till att kriget skall ses som ett mål i sig, ett nödvändigt gott.

Men det är mycket, mycket mer som ryms i boken: antropologiska redogörelser för olika »primitiva« folk, korta översikter över debatter om människans eventuella inbyggda våldsamhet, förklaringar av logistikens betydelse och otillräcklighet, militärtraditioners uppkomst och fall, och hur illa det kan gå när två olika krigskulturer möts.

Det är en imponerande översikt, välskriven och mångtäckande. Den som vill lära sig mer om hur och och varför människor krigat kommer fina mycket att fundera över.

Read Full Post »

Jag har lite svårt att bli klok på John Keegans Att känna fienden, eller kanske rättare sagt vad det är för tes som drivs i den. I ena stunden får man intrycket att Keegan menar att all underrättelseverksamhet ytterst är futil, ibland påstår han att den oftast är en nödvändig, ehuru aldrig tillräcklig, faktor för att nå framgång.

Det är dock kanske läge först klargöra terminologin: underrättelseväsen syftar här främst på informationsinhämtande i syfte att använda fångsten i militära syften, oftast för att lura ut var tusan fienden befinner sig, någon gång för att få reda på vad hans mål och metoder är. Således beväpnad kan Keegan därefter tämligen enkelt avfärda tron på underrättelseväsen som något som utförs av hemliga agenter, för att istället snarare fokusera på signalspaning.

I vilket fall så är bokens huvuddel uppdelad på kapitel som var och ett behandlar någon enskild krigshändelse; från Nelsons jakt på Napoleons flotta i Medelhavet, över Stonewall Jacksons kurragömmalek med de konfedererade trupperna i Shenandoahdalen och kapten von Müllers linande mellanhavanden med den brittiska flottan i Indiska oceanen fram till Midway och slaget om Atlanten. Tonvikten ligger alltså främst på marina operationer, troligen på grund av att behovet av underrättelser är extra stort för sådana, då havet lätt kan svälja även stora flottor. Detta tycks dock även ämnat att förstärka den centrala tesen: på havet är underrättelser å ena sidan nödvändiga för att nå strategiska mål, men å andra sidan svåra att översätta i taktisk överlägsenhet. Till lands är det mycket enklare att nyttja sitt övertag i lokalkännedom för att ställa till trubbel för en motståndare. Orsaken till detta fokus är möjligen det faktum att Keegan är britt, och mycket stolt över detta.

Förutom denna vinkling i urvalet lider boken även av en del andra problem: vissa kapitel tenderar att diskutera andra saker än underrättelseverksamheten i sådan grad att man undrar lite varför de tagits med. Översättaren tycks ibland ha halvsovit, för inte har väl de tyska amiralerna nyttjat engelska kodord för sina ubåtsdivisioner, och inte kan väl en översättare av en sådan här bok ha så dålig koll att texten får ge intryck av att man med »transposition« egentligen menar »substitution«?

I vilket fall, för att återvända till Keegans tes, och hans försök att bevisa den: Exemplet Midway torde övertyga alla och envar om att underrättelseöverlägsenhet allena inte räcker för seger. Dock känner jag mig fortfarande tveksam till om de är riktigt så överskattade som Keegan menar.

I vilket fall, boken är trevlig läsning, och Keegan tar en med till olika krigsplatser, även om fokus är starkt anglofilt. För den som vill lära sig mer om hur underrättelseverksamhet och militära insatser samspelat är det trevlig läsning.

Read Full Post »

I mitt föregående inlägg nämnde jag några saker jag fick med mig från Japan. Tyvärr tog inte listan slut där, utan jag fick även med mig en ganska otrevlig magsjuka. Därför handlar inte detta inlägg som planerat om det japanska köket, utan något jag tog med mig till detta land.

Detta något var John Keegans Det första världskriget, enligt baksidestexten ett lyckat försök att skapa den »definitiva« skildringen av detta krig. Jag vet inte riktigt om jag vill gå med på det. Förvisso finns förutom de stora slagen och viktiga politikerna och generalerna även ibland de små aktörerna och hemmaopinionen med, men nästan alltid som inpass. Det är nästan alltid endera stridigheterna eller diplomatin som står i centrum, och vad övrigt var får för det mesta tjäna som förklaring till ändrade styrkeförhållanden, inte som intressant stoff i sig självt. Ytterligare ett problem är den slarviga översättningen. Inte så att det kommer och stör speciellt ofta, men ibland står man där helt oförstående inför vad det är som försöker sägas.

Med det sagt så är boken i övrigt välbalanserad och intressant: Schlieffenplanens inneboende svagheter – till viss del kända av Schlieffen själv – diskuteras, liksom i vilken utsträckning det är rättvist att anklaga överbefälhavarna för att, istället för att befinna sig i själva arméerna, hålla sig bakom sina fronter och ställa upp orealistiska planer, liksom precis varför de var så orealistiska. Dessutom ges generöst med utrymme åt östfronten; en del av kriget som till stora delar annars brukar glömmas bort ställt intill västfrontens hemskheter, med ryska revolutionen och dess följder som enda riktigt stora undantag.

Med vissa invändningar gör således verket ett solitt intryck, om man är med på premisserna.

Read Full Post »