I mitt föregående inlägg nämnde jag några saker jag fick med mig från Japan. Tyvärr tog inte listan slut där, utan jag fick även med mig en ganska otrevlig magsjuka. Därför handlar inte detta inlägg som planerat om det japanska köket, utan något jag tog med mig till detta land.
Detta något var John Keegans Det första världskriget, enligt baksidestexten ett lyckat försök att skapa den »definitiva« skildringen av detta krig. Jag vet inte riktigt om jag vill gå med på det. Förvisso finns förutom de stora slagen och viktiga politikerna och generalerna även ibland de små aktörerna och hemmaopinionen med, men nästan alltid som inpass. Det är nästan alltid endera stridigheterna eller diplomatin som står i centrum, och vad övrigt var får för det mesta tjäna som förklaring till ändrade styrkeförhållanden, inte som intressant stoff i sig självt. Ytterligare ett problem är den slarviga översättningen. Inte så att det kommer och stör speciellt ofta, men ibland står man där helt oförstående inför vad det är som försöker sägas.
Med det sagt så är boken i övrigt välbalanserad och intressant: Schlieffenplanens inneboende svagheter – till viss del kända av Schlieffen själv – diskuteras, liksom i vilken utsträckning det är rättvist att anklaga överbefälhavarna för att, istället för att befinna sig i själva arméerna, hålla sig bakom sina fronter och ställa upp orealistiska planer, liksom precis varför de var så orealistiska. Dessutom ges generöst med utrymme åt östfronten; en del av kriget som till stora delar annars brukar glömmas bort ställt intill västfrontens hemskheter, med ryska revolutionen och dess följder som enda riktigt stora undantag.
Med vissa invändningar gör således verket ett solitt intryck, om man är med på premisserna.
Lämna ett svar