Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Jorge Luis Borges’

Efter att han förlorat synen återvände Borge till poesin: tredje volymen med urval av hans texter översatta till svenska upptas liksom den första till väsentliga delar av poetiska verk. Det är inte direkt överväldigande nu heller, men den identitetsupplösning och oändlighetsmystik man tidigare sett är goda ämnen. Någon gång lyckas han först vagga in en i någorlunda säkerhet med fantastiska referenser för att sedan tyckas glänta på masken till ett stort mörker.

Mer intressanta är dock novellerna: titelnovellen i Boken av sand är något av en variation på känt tema, men väldigt annorlunda. En liten pastisch på Lovecraft lyckas inte injaga samma skräck som denne, även om kärnan är där och skulle kunnat gjorts mer av: grundproblemet är nog att novellen skulle behövt mer massa och mer tid för skräcken att smyga på. »De trettios sekt« är en ny omgång påhittat kätteri, »Gåvornas natt« gammal förtjusning inför knivslagsmål på lokal, »Den andre« en till omgång hissnande inför fördubbling: allt gamla teman som man känner igen.

Däremot är »Världskongressen« tämligen spännande, speciellt när den förstrött markerar motvilja mot alla försök att få människor att representera typer snarare än sig själva: de tankarna hade nog kunnat knådas lite mer, istället för att bara duka upp en historia om möte med flicka som inte söker äktenskap. »Skivan« och »Undr« är säregna fantastiska berättelser. »Mutan« visar på Borges något aviga sätt att skriva detektivprosa, även om det formellt inte är en sådan berättelse. Mest givande av alla är nog dock »Avelino Arredondo«, speciellt när man inte känner igen namnet sedan innan : då blir det närmast en isbergsberättelse, där man förstår att Avelino skall göra något speciellt, men inte alls vad.

I slutet finns även en del sakprosa. Främst transkriptioner av publika föreläsningar Borges höll i skilda ämnen: Buddhism, Den gudomliga komedin, poesi, drömmar, Swedenborg. Dessa tycks i allmänhet präglas av Borges speciella djupsinne, men eftersom de är muntliga framställningar blir de inte särskilt täta: det går inte att få så hemskt mycket sagt på vad som motsvarar tjugo ganska luftigt satta sidor. Att han upprepar sig, såväl inom mellan de olika serierna, förläts nog betydligt enklare av åhörarna än läsarna. Sedan kommer en längre samling texter om Komedin, som delvis fördjupar tankar från föreläsningarna men också bjuder på nya.

Borges är nog en författare som bör avnjutas i genomtänkta mängder: han har sina teman han varierar, men oändlighetsmysiken och identitetslekarna behöver nog antingen tas i stora mängder så man får variationerna tydligt för sig, eller i små så att det inte framstår som tröttsamma.

Read Full Post »

Andra delen av Tranans utgåva av Jorge Luis Borges verk samlar verk från åren 1945-1970: enstaka texter kan ha publicerats tidigare, men de ingick i så fall i de samlingar som här presenteras. Dessa samlingar är av flera slag: först ut är Alefen, som väl är vad man tänker sig som typiskt borgesk, med texter som tvekar mellan essän och novellen. Den har tidigare lästs och kommenteras därför inte ytterligare.

Sedan kommer Andra inkvisitioner, vilket är en serie korta uppsatser om diverse, vanligen litterära, ämnen, en serie skrifter med i huvudsak poesi, men även än kortare verk på prosa, och Brodies rapport, i huvudsak realistiska noveller med argentinskt tema, och så på slutet en handfull ströskrifter som inte upptogs av Borges i någon samling under hans livstid.

Med så varierade texttyper är det inte att undra över om kvaliteten varierar. Naturligtvis finns det också något av förväntningarnas makt här: ju närmare en text kommer idén man har av Borges, ju bättre kommer den uppfattas (möjligen är detta något av hönan och ägget, för ryktet kan ju överensstämma med förtjänsten). Således är poesin ofta ointressant, kortprosan hinner aldrig riktigt samla sig innan det är för sent, och även om de argentinska novellerna har gott om lokalfärg och ofta är intressanta av åtminstone denna anledning, så är de knappast något att bygga ett världsrykte på.

Om vi skall fortsätta på det inslagna spåret och i viss mån kritisera även det som är riktigt gott – det fantastiskt och det litteraturhistoriska, båda behandlade med samma svalt intellektuella prosa – så märks en viss tendens att upprepa sig. Borges var fantastiskt beläst, kännare av bland annat nordisk litteratur, men som han själv erkände var hans ämnen ofta likartade: labyrinter, knivslagsmål, oändligheten. Möjligen är det bara den relativa ovanligheten i att sysselsätta sig med dem som får ämnena att framstå så tydligt i läsarens sinne. Aningen värre är en tendens att även upprepa tankegångar eller hela textstycken, vilket framstår extra tydligt i en samling likt denna.

Det finns mycket gott att förundras över här, och det är onekligen en förbättring att det nu finns den här typen av samling som möjliggör bredare botanisering än de båda novellsamlingar som annars är vad som tryckts de senaste åren, men frågan är ändå om inte detta är lite mer ambitiöst än vad som riktigt kan motiveras.

Read Full Post »

Jorge Luis Borges produktion är omfattande och bred, nästintill oöverskådlig, reviderad, omdisponerad och omarbetad. När Lasse Söderberg och Oscar Hemer för Tranans förlag gett sig på att samla delar ur produktionen i tre volymer (två redan utgivna; den tredje planeras komma i augusti) är det alltså ett stort arbete enbart att sovra och välja hur materialet skall arrangeras. Första delen täcker åren 1923-1944, från debuten med maskulin poesi dränkt i argentinsk lokalfärg, till mästerverket Fiktioner (den enda samling i denna volym som finns med i sin helhet).

Poesin var tämligen förglömlig (möjligen drabbad av översättningars slätstrykning), och fiktionerna har jag läst tidigare, varför det stora intresset låg i de mellanliggande texterna. För den som gillar att läsa med facit i hand går det att se dem som ett närmande till hans senare essäistiska fiktion, hoppandes mellan traditionella genrer som han senare skulle förena: det finns litteraturhistoriska essäer som skulle ses som nog så originella om de kom från någon annan, liksom korta, påhittade biografier över kända brottslingar. Han ger sig på att bedöma olika översättningar av Tusen och en natt, främst utifrån estetiska kvaliteter, inte  hur pass trogna de är originalet. Han ger svar på tal när han anklagats för att ha judiskt påbrå och försökt dölja det. Han ger sig på självrefererande fiktion, på Ramon Llulls »tankemaskin«, som av anhängarna ansågs fungera på ett sätt som väsentligen är detsamma som tillämpas i dagens kvantdatorer. Inget är nytt under solen.

Borges är, som alltid, lärd, lite torr i tonen men samtidigt full i fan vad gäller innehållet, mödosamt konstruerande de mest fantastiska skildringar, med verklighetsförankring eller utan. Denna utgåva ger oss en fullständigare bild på svenska, och förtjänar vår tacksamhet.

Read Full Post »

Det är väl sällan kulturgärningar tar form av pocketböcker, men detta tycks vara allt som Bonniers tycks vara beredda till när det gäller utgivning av Jorge Luis Borges (speciellt irriterande som de förser omslagen med en horribel liten cirkel som meddelar att de ingår i deras klassikerserie). Nu har i alla fall Fiktioner kompletterats med Alefen, och de två samlingarna finns alltså kompletta på svenska, vardera översatta av ett flertal olika personer.

I förordet till Alefen säger Lotta Lotass att »Nyckelordet är oändlighet«. Jag vill inte förneka att detta är en förnuftig sats, däremot sättet att tala om Borges som om det skulle finnas en universalnyckel. I flera av novellerna är det förvisso frågan om ett utforskande av oändligheten och dess förfärande skönhet, men frågan är om man inte kan få en lika spännande läsning genom att istället utgå från begreppet identitet (och att som Lotass säga att dessa är identiska hos Borges sorterar väl snarast under kvalificerat nonsens).

Jag uppskattar många av novellerna, speciellt de mer förvridande, som »Zahiren«, om ett föremål man inte kan släppa tanken på, eller »Den odödlige«, där en oväntad figur plötsligt dyker upp, eller »Asterións hus«, typisk Borges med labyrint, perspektivskifte och filosofi. Annat är kanske lite tyngre, som »Teologerna«, även om de kätterska läror som bekämpas däri är intressanta, eller »Berättelsen om krigaren och fången«, som mest är en anekdot av ett slag som man väntar sig av andra författare – inte så att den är dålig, men den är inte speciellt Borgesk.

Nåväl, som helhet är det en rolig, oroande, tankeretande samling av ett slag man skulle vilja se mer av.

Read Full Post »

Ärligt talat känns det aningen förmätet att ens försöka recensera Jorge Luis Borges Fictioner: med alla infall präglade av lika delar vanvett och geni, allusioner, referenser, parodier och synförvändningar känns det som man skulle behöva behärska åtminstone en substantiell andel av de där böckerna i »Biblioteket i Babel« för att man ens skulle våga ge ens ett preliminärt omdöme över denna kavalkad av de mest fantastiska infall och konstruktioner.

För mig var det en andra läsning: den första skedde för några år sedan i ett trångt studentrum, den som denna recension baseras på i ett inte värst trångt dito, och intrycket är nog ungefär detsamma av sublim galenskap; från den skenbarligen förryckta essäiska fiktionen över Pierre Menards försök att i modern tid återförfatta Don Quijote – alltså inte att skriva av Cervantes, utan försätta sig i ett sinnestillstånd där man som nittonhundratalsmänniska utan att darra på manschetten kan skriva på exakt samma sätt som denna (en novellessä som är utmanar all dogmatik i frågan huruvida man skall betrakta en författares liv när man bedömer dennes verk) – till alster som bara tillfälligtvis behandlar den Borgeska evighetsmystiken som »Svärdets form« så är det allmänna intrycket av en författare som skrev för de som han visste skulle förstå eller i alla fall förundras, snarare än den förskräcklige »allmänne läsaren«.

Nästan varje korttext vore värd en utläggning i sig: vad man än må beskylla Borges för (förordet koncentrerar sig på bristen på honkön i hans noveller),  så står fantasilöshet och njugghet långt ner på listan: nästan varje ny fiktion bjuder på en idé eller ett perspektiv som tycks nytt eller åtminstone värt att åter fundera på. Även i de lite mer traditionella berättelserna är Borges full i fan, och när han ger sin fantasi fria tyglar att handskas med hans oändlighetsmystik så är han fantastisk: »Biblioteket i Babel« är väsentligen satsen om de oändligt många aporna upphöjd till filosofi, och »Tlön, Uqbar, Orbis Tertius« är förutom fantastik också en föregångare till de idéer som senare skulle kalcifieras till postmodernistisk dumhet.

Jag börjar frukta att om jag skulle försöka gå närmare i detalj på essäerna skulle jag aldrig kunna sluta, så låt mig därför snarast avrunda med en undran hur vissa av texterna ter sig på andra språk: Borges har en viss förtjusning för svenska namn och i synnerhet berättelsen »Tre versioner av Judas«, om den kätterske lundateologen Nils Runeberg och dennes försök till att rentvå denne ärkeförrädare skulle vara intressant att se hur den ter sig på annat språk.

När dessa fiktioner lästes i det trängre studentrummet imponerade de storligen; det  är med förtjusning som det kan konstateras att det enda som idag saknas är nyhetens förmåga att lamslå.

Read Full Post »