Ärligt talat känns det aningen förmätet att ens försöka recensera Jorge Luis Borges Fictioner: med alla infall präglade av lika delar vanvett och geni, allusioner, referenser, parodier och synförvändningar känns det som man skulle behöva behärska åtminstone en substantiell andel av de där böckerna i »Biblioteket i Babel« för att man ens skulle våga ge ens ett preliminärt omdöme över denna kavalkad av de mest fantastiska infall och konstruktioner.
För mig var det en andra läsning: den första skedde för några år sedan i ett trångt studentrum, den som denna recension baseras på i ett inte värst trångt dito, och intrycket är nog ungefär detsamma av sublim galenskap; från den skenbarligen förryckta essäiska fiktionen över Pierre Menards försök att i modern tid återförfatta Don Quijote – alltså inte att skriva av Cervantes, utan försätta sig i ett sinnestillstånd där man som nittonhundratalsmänniska utan att darra på manschetten kan skriva på exakt samma sätt som denna (en novellessä som är utmanar all dogmatik i frågan huruvida man skall betrakta en författares liv när man bedömer dennes verk) – till alster som bara tillfälligtvis behandlar den Borgeska evighetsmystiken som »Svärdets form« så är det allmänna intrycket av en författare som skrev för de som han visste skulle förstå eller i alla fall förundras, snarare än den förskräcklige »allmänne läsaren«.
Nästan varje korttext vore värd en utläggning i sig: vad man än må beskylla Borges för (förordet koncentrerar sig på bristen på honkön i hans noveller), så står fantasilöshet och njugghet långt ner på listan: nästan varje ny fiktion bjuder på en idé eller ett perspektiv som tycks nytt eller åtminstone värt att åter fundera på. Även i de lite mer traditionella berättelserna är Borges full i fan, och när han ger sin fantasi fria tyglar att handskas med hans oändlighetsmystik så är han fantastisk: »Biblioteket i Babel« är väsentligen satsen om de oändligt många aporna upphöjd till filosofi, och »Tlön, Uqbar, Orbis Tertius« är förutom fantastik också en föregångare till de idéer som senare skulle kalcifieras till postmodernistisk dumhet.
Jag börjar frukta att om jag skulle försöka gå närmare i detalj på essäerna skulle jag aldrig kunna sluta, så låt mig därför snarast avrunda med en undran hur vissa av texterna ter sig på andra språk: Borges har en viss förtjusning för svenska namn och i synnerhet berättelsen »Tre versioner av Judas«, om den kätterske lundateologen Nils Runeberg och dennes försök till att rentvå denne ärkeförrädare skulle vara intressant att se hur den ter sig på annat språk.
När dessa fiktioner lästes i det trängre studentrummet imponerade de storligen; det är med förtjusning som det kan konstateras att det enda som idag saknas är nyhetens förmåga att lamslå.
Lämna ett svar