I väntan på att hela samlingen med samtliga Kalle och Hobbe-strippar skall nyöversättas, korrläsas, textas och granskas skickades till de som förskotterat ett exemplar den mindre boken Kalle och Hobbe: söndagar 1985-1995. Ursprungligen var detta en introduktion till en utställning som 2001 hölls med original till de söndagsserier (strippar som får ta tre gånger så mycket utrymme som till söckens) som Bill Watterson själv utvalt och introducerat. Samlingen innehåller således en något andäktig introduktion av kurator Lucy Shelton Caswell, en längre text av Watterson som meddelar hur han i efterhand såg på den serie han skapat, i synnerhet då söndagsserierna, samt ett trettiotal av nämnda serier, i tuschad och färglagd form, med originaltext respektive i översättning.
Detta är således inte en bok för den som främst vill läsa en massa om en pojke och hans tiger, utan snarare för den som vill veta mer om serien om nämnda pojke och tiger. Dels gör formatet att man tydligt ser Wattersons utveckling som tecknare, dels innehåller de olika kommentarerna och inledningen en mer teoretisk syn på densamma – som inte bara kan tillskrivas större teknisk förmåga, utan även att han till slut nådde en status där han fick tillåtelse att inte längre använda de annars påbjudna formatet där redaktörer kunde såväl utesluta de översta två rutorna som bryta om innehållet.
Sen är ju förstås serierna fortsatt roliga: även om en del är valda för att illustrera en viss utveckling, så är andra helt enkelt favoriter, där berättandet fungerat ovanligt väl. Jag hade nog inte sökt upp den här om jag inte ändå skulle fått den, men som aptitretare i väntan på den stora samlingen fungerar den utmärkt.
