Har man läst Kim W. Anderssons kortserier (det har man förhoppningsvis) vet man ungefär vad man skall vänta av Alena (som om inte omslaget vore nog): flicka i internatskola, enda vännen död sedan ett år (men inte mindre pratsam för det), söt pojke, avundsjuk rival som också är skolans populäraste. Ja, och så då en tidigare olycklig kärlekshistoria med vännen, som slutade med att hon föll från en bro, och så saxar. Blodiga saxar.
Teckningarna är lite kantigare än annars, med tjockare linjer, mer kontrast, och blod som verkligen står ut på sidorna. Det blir dock aldrig oklart vad som sker, även när rutorna är gjorda lika mycket för ren visuell effekt som historieberättande, eller när slutet kommer (ingen blir förvånad). Snyggt tecknat, snyggt berättat, läsvärt.
