Vid första anblick är det svårt att tro att Hwang Tsu-Yüs och Alf Henrikssons antologi Kineser faktiskt gavs ut för Svalans lyrikklubbs räkning; det vackert röda omslaget med tuschteckningar visar på en omsorg som knappast förknippas med bokklubbar (i listan över utgivna titlar hittar man förövrigt, bland svensk nittonhundratalspoesi och diverse samlingar från olika länder den oefterhärmliga titeln Mörk sång – Amerikansk negerlyrik).
Det är alltså fråga om översättningar av diverse alster av kinesisk lyrik, huvudsakligen sådant med mer än 900 år på nacken, med ett par mer samtida alster på slutet. Intrycket är kontemplativt, melankoliskt: det är mycket om glädjen i det stilla livet eller att dricka vin med vänner, mycket naturbilder, speciellt vårstämning, ibland milda antydningar om fåfängan i att söka denna världs ära. Någon gång är det mer uppsluppet, som när Li Po dricker ensam under månen; sällskap skaffar han sig dock genom att bjuda in månen och sin skugga:
Jag sjunger, och månen lyssnar med glans
Jag dansar, och skuggan tar del i min dans
Som synes är versen översatt med rim, något som visserligen är i enlighet med originalet men naturligtvis ibland inkräktar på andra egenskaper hos dikterna. I övrigt tycks dock översättningen vara välgjord och klar.
Förutom översättningarna finns också korta introduktioner till dikterna, för det mesta något stycke, ibland extremt korta – min favorit i den stilen är Chu Shu-chen, som ombesörjts med biografin »Chu Shu-chen var en dam«, varmed allt som tycks vara värt att säga har sagts. Bättre då med biografin om T’ao Ch’ien, vilken som brukligt var för kinesiska poeter fick anställning i förvaltningen som distriktsguvernör. T’ao Ch’ien visade sig vara en av de mer ostadiga poeterna, avgjort inte av det sansade sinnelag som kineser tycks förknippa med denna typ av författande, och beordrade att endast ris av den typ som användes till framställning av starkare drycker skulle sättas. Han avgick dock snart då han inte kunde med den ceremoniel som krävdes av honom vid inspektion av hans guvernat, och framlevde sedan sina dagar odlandes krysantemum, drickandes ädla drycker och spelandes på ett osträngat stränginstrument.
Dikterna är i allmänhet korta, inte speciellt finurliga men ändå ytterst läsbara. Kineser är en på samma sätt en trevlig liten volym, alls icke oumbärlig men troligen en så trevlig introduktion till mittens rikes poesi som önskas kan.
