Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Alf Henrikson’

Min gissning är att Björn Bergs och Alf Henriksons Teckningar & vers huvudsakligen består av dagsvers den senare skrev: det är den enda ursäkt för den generella menlösheten i de olika alster som samlats här jag kan komma på.

För det är verkligen en svårbeskrivligt ointressant nivå som det handlar om: ibland verkar Henrikson bara dragit ihop en två, tre ord som rimmar och försökt snickra ihop något som i alla fall håller för en snabb påsyn men icke mycket mer, ibland har han ett ämne men drar bara fram rim på måfå, någon gång väljer han att bara hålla sig till meter: allt är såvitt jag kan se formellt korrekt, men det mesta är form utan innehåll eller ens skönhet, prosaiskt och platt.

Någon gång höjer han sig förvisso över denna nivån och når upp till vad som i andra sammanhang hade kunnat vara utfyllnad: de nummer man kan ta med utan skam, men också utan hopp att de skall fastna. Detta görs vanligen genom att det finns en tanke eller kanske en smålustig vändning, någonting som i alla fall får en att känna att det inte var ett totalt slöseri med tryckeriarbete – även om detta också verkar vara av billigaste art, med flera sidor där någonting uppenbart har gått fel så att texten är suddig och svårläst.

Bergs illustrationer är inte mycket att säga om: de är trevliga krumelurer, någon gång laveringar, lite väl plottriga ibland men med jämn kvalitet. De är det enda här jag kan ge godkänt.

Read Full Post »

Om det finns en vetenskap jag aldrig kommer lära mig så är det versläran. Av någon anledning så har jag enormt svårt att komma ihåg vad skillnaden är mellan anapester och jamber, hur man ser skillnad på ottave rima och spenserstanser, hur man ser om en rytm faller eller stiger. Jag tycker om de effekter som den skicklige versmakaren kan åstadkomma med sådant, men av någon anledning kan jag inte analysera vers om så livet hängde på det. Jag gillar termerna: ambibrachi, elegiska distika, drottkvätt och sapfiska strofer är en sorts poesi i sig, vilket möjligen förklarar varför jag aldrig kommer ihåg de högst exakta innehåll de står för.

Därav följer att jag uppskattar Alf Henriksons Verskonstens ABC: lemmana är i sig ett nöje att skumma igenom, och värdet av att få dem förklarade är stort. Eftersom Henrikson dessutom har en högst personlig stil, och illustrerar sina uppslagsord med vers, så är det även trevligt att läsa artiklarna. Man skulle möjligen vilja att han tydligare markerade vem det är som skrivit versen (huvudsakligen han själv), och man kan undra lite vad poängen är med att hänvisa till exempel från Tegnér till de artiklar hans vers illustrerar, men detta är bisaker.

Det stora mysteriet är vad Björn Bergs teckningar skall illustrera – ibland är det rätt självklart, men poänglöst, som när det i närheten av en artikel om fornnordiska versmått finns någon skäggig karl som sitter på snidat säte, men intrycket är snarast att man tagit en gammal hög överblivna teckningar och kastat in dem där man hittat den allra minsta överensstämmelse. Även om det kan vara svårt att skapa vettiga illustrartioner av versmått och fötter, så hade det förmodligen gått.

Nåväl, texten kombinerar i alla fall praktisk nytta och nöje, och då kan man egentligen inte önska mycket mer.

Read Full Post »

Andra delen av Alf Henriksons Biblisk historia, den som täcker Nya testamentet, bör ha varit knepigare än den första: där överlappade materialet från olika böcker endast delvis, här finns inte mindre än fyra evangelister att hålla ordning på (även om de tre synoptikerna gör det hela enklare). Nå, ansträngningen märks i så fall inte: det är samma enkelhet i framställningen, parad med ett ständigt utpekande av de fall när äldre eller dogmatiska tolkningar inte kan stämma (samtidigt som han ärar kyrkofäderna som inte lät redigera samman evangelierna).

Nya testamentet är dessutom på sitt sätt tacksammare: det är ett rakare berättande, och ett som det går enklare att plocka ur de goda berättelserna och ordvändningarna ur. Henriksson tycks ha en lagom kritisk blick till senare tiders översättarprestationer, villig att medge att de ibland fått till det men ofta lamenterande utrensningar av hederlig stilkonst som blivit levande citat.

Ett gott, redigt sammandrag för den som hellre ser Bibeln som litteratur än uppenbarad sanning.

Read Full Post »

Oss sena tiders barn till fromma, vi som icke ha det tålamod eller det tvång som kräves för att tillgängliggöra sig bibeln som fäderna, har Alf Henrikson valt att sammanfatta böckernas bok i Biblisk historia. På samma sätt som annars, och med större rätt, har hans verk delats upp i tvenne delar, här närmast Gamla testamentet.

Man kan säkerligen klara sig med en mindre ingående översikt än den som här presterats: undantaget delar av första och andra Mosebok är det väldigt få delar av Gamla testamentet som längre kan betraktas som oundgänglig allmänbildning (det står så till exempel betydligt mer om kung David att läsa än de flesta anar; i övrigt är det väl endast Simsons, Salomo, Jona och Jobs personer från de senare delarna som man bör kunna något mera om). Samtidigt är detta knappt nog att täcka in alla det sätt som Bibeln fortfarande genomsyrar språket: för att ta en gammal favorit får man förvisso rätt på hur Jehu ser till att den ogudaktiga Isebel av hundarna åtos upp på Jisreels fält, men inget om det goda stycke berättarkonst som meddelar hans färd mot Jisreel för att jämlikt Herrens beslut ha ihjäl allt vad av konung Ahabs hus uppå väggen pissar, eller ens att det är från denna berättelse som ordstävet om att fara som ett Jehu kommer.

Henrikson är annars ofta noggrann med att citera de stycken som kan vara värda att läsa, och då utifrån såväl Karl XII:s som 1917 års bibel som den provöversättning som fanns tillgänglig 1990 inför den förskräckligt namngivna »Bibel 2000«; detta innebär i första hand den poesi som finns, och endast i undantagsfall att någon av de ordvändningar som fortfarande hörs får förklaringar, såvida de inte naturligt är en del av handlingen.

Till de klara förtjänsterna hör dock att Henrikson nog förstått sin publik att ta med även de apokryfiska berättelserna (i alla fall de som av Luther betraktades som uppbyggliga): även om deras teologiska värde kan diskuteras, är deras historiska dito otvivelaktigt (i synnerhet Jesu Syrachs vishet, Judits bok och Mackabéerböckerna, den förra såsom viktig för kärv religiositet av äldre märke, de senare såsom goda berättelser i egen rätt).

Henrikson skrev många förtjänstfulla sammanfattningar av diverse folks och regioners historia. Frågan är om inte denna är den svårast umbärliga: goda sammanfattningar av svensk eller antik historia är inte alltför svåra att hitta, men biblisk materia hanterad av någon som inte alltför hårt intresserar sig för de religiösa konsekvenserna är mer sällsynt.

Read Full Post »

Att ge en översikt över Kinas historia gjorde jag i recensionen av Kinas historia; att göra detsamma i anmälan av Alf Henriksons och Hwang Tsu-Yüs Kinesisk historia känns därför skäligen poänglöst. Låt det bara vara sagt att dessa böckers bild av förvecklingarna i detta stora lands långa historia i stort inte tycks skilja sig, men att en skillnad är att författarna till den senare är något mer kulturellt intresserade, i synnerhet av den kinesiska poesi som de redan tidigare antologiserat tillsammans.

Annars är väl detta ungefär vad man kan vänta sig av en historia från Henriksons penna: rundmålande, språkligt trevlig (förutom att han aldrig tycks få nog av att skriva att diverse härar slagits »sönder och samman« – något annat uttryck måste väl ha kunnat skrämmas upp?), kanske vid det här laget lite föråldrad på grund av den kinesiska arkeologins framsteg, men annars i stort sett pålitlig.

Illustrerad är den också, kongenialt och förtjänstfullt av  Björn Berg, med tuschteckningar inspirerade av kinesisk konstfärdighet på detta område.

Kinesisk historia lär knappast vara något för allvarligt ämnade sinologer, men för de som tänker sig en kortare spatsertur in på området lär den vara förtjusande och berikande läsning.

Read Full Post »

Vid första anblick är det svårt att tro att Hwang Tsu-Yüs och Alf Henrikssons antologi Kineser faktiskt gavs ut för Svalans lyrikklubbs räkning; det vackert röda omslaget med tuschteckningar visar på en omsorg som knappast förknippas med bokklubbar (i listan över utgivna titlar hittar man förövrigt, bland svensk nittonhundratalspoesi och diverse samlingar från olika länder den oefterhärmliga titeln Mörk sång – Amerikansk negerlyrik).

Det är alltså fråga om översättningar av diverse alster av kinesisk lyrik, huvudsakligen sådant med mer än 900 år på nacken, med ett par mer samtida alster på slutet. Intrycket är kontemplativt, melankoliskt: det är mycket om glädjen i det stilla livet eller att dricka vin med vänner, mycket naturbilder, speciellt vårstämning, ibland milda antydningar om fåfängan i att söka denna världs ära. Någon gång är det mer uppsluppet, som när Li Po dricker ensam under månen; sällskap skaffar han sig dock genom att bjuda in månen och sin skugga:

Jag sjunger, och månen lyssnar med glans
Jag dansar, och skuggan tar del i min dans

Som synes är versen översatt med rim, något som visserligen är i enlighet med originalet men naturligtvis ibland inkräktar på andra egenskaper hos dikterna. I övrigt tycks dock översättningen vara välgjord och klar.

Förutom översättningarna finns också korta introduktioner till dikterna, för det mesta något stycke, ibland extremt korta – min favorit i den stilen är  Chu Shu-chen, som ombesörjts med biografin »Chu Shu-chen var en dam«, varmed allt som tycks vara värt att säga har sagts. Bättre då med biografin om T’ao Ch’ien, vilken som brukligt var för kinesiska poeter fick anställning i förvaltningen som distriktsguvernör. T’ao Ch’ien visade sig vara en av de mer ostadiga poeterna, avgjort inte av det sansade sinnelag som kineser tycks förknippa med denna typ av författande, och beordrade att endast ris av den typ som användes till framställning av starkare drycker skulle sättas. Han avgick dock snart då han inte kunde med den ceremoniel som krävdes av honom vid inspektion av hans guvernat, och framlevde sedan sina dagar odlandes krysantemum, drickandes ädla drycker och spelandes på ett osträngat stränginstrument.

Dikterna är i allmänhet korta, inte speciellt finurliga men ändå ytterst läsbara. Kineser är en på samma sätt en trevlig liten volym, alls icke oumbärlig men troligen en så trevlig introduktion till mittens rikes poesi som önskas kan.

Read Full Post »

Islänningarna tycks vara ett otåligt folk: de gjorde i stort sett slut på all egen historia på ett par hundra år. I alla fall är det intrycket man får av Alf Henriksons Isländsk historia, som har mycket att meddela om den isländska fristatens dagar men mycket lite att säga om tiden som en del av de norska och danska rikena.

Mycket från de där inledande århundradena är sådant som snarare hör till litteraturen än historien: trots att islänningasagorna nog för det mesta var baserade på verkliga händelser så förvandlades de med tiden till världslitteratur under de där första århundradena efter kristnandet, då var och varannan islänning tycks antingen ha sysslat med litteratur eller avdagatagandet av andra islänningar (och, i brist på sådana, norrmän). Särskilt företagsamma öbor gjorde bådadera, men när man väl blev norska undersåtar fick verksamheten upphöra: tyvärr så började man i fel ände och lät det litterära intresset stryka på foten för att spara krafterna till dödandet – i synnerhet av diverse misshagliga, av kungen utsända, dignitärer –, men med tiden så stora problem med oskälig handelsbalans och piratinvasioner att man var tvungen att avstå även detta nöje. Stort mycket mer tycks man inte ha åstadkommit, utöver bevarandet av gamla skrifter, vilket å andra sidan får sägas vara en gärning av mer bestående värde än mycket annat som gemene tidigmoderne nordeuropé kunde sysselsätta sig med.

Isländsk historia är en ganska tunn sak, och utöver sammandrag av islänningasagor tycks Henrikson haft problem med materialet och har därför bland annat slängt in ett stycke jämförande poetik: en del av boken består bara av översättningsjämförelser av några stycken ur Havamal, vilket inte är ointressant i sig men skäligen poänglöst som exempel på isländsk historia. Tyvärr är nog detta en av de mindre lyckade av Henriksons historieböcker; en mer komplett behandling av islänningasagorna och utelämnande av senare händelser hade troligen gjort den mer helgjuten. Skrivandet i sig är det ju inget fel på.

Read Full Post »

De epizephyriska lokrerna äger en viss plats i mitt hjärta; dessa rövare och ogärningsmän är nämligen ämnet för den första essä av Frans G Bengtsson jag hade det odelade nöjet att avnjuta. Om detta, liksom mycket annat som rör andra greker som även de med visst fog kunde kallas epizephyriska, handlar Alf Henriksons Det västliga Hellas, som alltså förtäljer om ödena för de greker som bosatte sig i kolonier i vad som till största delen numera ligger i Italien, enkannerligen på ön Sicilien, men även likt Lokroi på fastlandet och i viss mån även andra kolonier, ehuru dessas historia är så lite känt att inte mycket är att säga om dem.

För den som redan är bekant med Henriksons historieskriveri torde det mesta vara sig likt: samma i grunden nyktra framställning parad med återberättande av de viktigare anekdoterna som gör det till en utmärkt introduktion för den intresserade lekmannen som snarare känner sig i behov av det kulturhistoriskt viktiga stoffet än att bekanta sig med de senaste teorierna om hur exakt det syditaliska jordbruket var organiserat före latifundiernas dagar eller hur en västlig falang agerade på slagfältet. Det material som finns att skriva utifrån sådant är dock en gång avgjort magrare för de västliga koloniernas räkning, även om det mäktiga Syrakusas härskare gjorde vad de kunde för att förse senare tiders historiker med sådant, och resultatet är således att mycket av utrymmet läggs på politik och krig, emedan Sicilien innan romarnas maktövertagande aldrig riktigt ville stabilisera sig; starka tyranner i Syrakusa kunde i allmänhet dominera öns grekiska delar under sin levnad, men vid sina frånfällen störtades den återigen ner i politiskt kaos, till fromma för de annars tämligen misslyckade Karthagerna som även de ville ha sin bit av kakan.

För den som redan har läst Henriksons redogörelser för Antikens historier och vill ha mer så är det här en god fortsättning. Den som ännu inte hunnit med detta råds dock att läsa dessa innan de tar sig an detta verk, som dels är aningen mer hårdsmält, dels är perifert vad gäller ämnesvalet.

Read Full Post »

Efter att ha läst Alf Henriksons Byzantinsk historia känns det som en rimlig sammanfattning av denna historia är:

  1. Det bysantinska riket låg i krig med nästan hela omvärlden. För det mesta gick det påfallande dåligt, men genom tur och välfyllda skattkammare gjorde det inte så mycket förrän sisådär år 1200.
  2. När man inte låg i militär konflikt med omvärlden låg man i teologisk strid med varandra.
  3. Om man till nöds tyckte att ovanstående inte räckte som förnöjelse ställde man till med revolution, stärkta av vetskapen att sådana ofta lyckades.

De flesta detaljerna utöver detta går faktiskt ganska lätt förlorade, speciellt som det bysantinska riket tycktes vara det enda konstanta i alla dessa bråk; man överlevde snart sagt alla potentiella erövrare fram till dess att turkarna kunde inta området och upprätta gränser som var i stort sett identiska det bysantinska riket haft under sin storhetstid. Detta hade vid det laget först bråkat med diverse folkvandrande stammar i väst, perser i öst, goter i norr, vandaler i väst, araber i öst, slaver i väst, bulgarer i norr, normander i väst, turkar i öst, sjörövare i söder, venetianare och genoveser från väst, patzinaker och ungrare i norr, fler turkar i öst och korsfarare från väst. När riket var som störst behärskade man nästan hela det forna romerska riket; mot slutet var man reducerad till att bara kontrollera Konstantinopel. Det bysantinska rikets historia är således lång och komplicerad, men föga känd, ty även om det var tack vare dem som mycket av antikens kulturarv levde vidare så var man så tyngd av detta att man inte åstadkom stort mycket som eftervärlden varit intresserad av, speciellt som den ortodoxa tron man omfamnade gjorde att ryktet i väst inte var det bästa.

Henrikson har trots detta tappert försökt skildra detta myller av kejsare och kejsarinnor, patriarker, munkar och kättare, generaler och eunucker. I stort sett har han lyckats väl nog, verket är läsbart och medryckande, även om en viss förkärlek för vissa formuleringar (antalet arméer som slogs »sönder och samman« blir efter ett tag tröttande) gör det hela lite svårt att orka med. Den som läst hans redogörelse för det egentliga romerska riket kan dock känna sig en smula lugnad av att han tycks ha nyskrivit just denna bit historia; jag kände i alla fall inte igen formuleringarna där. Ett annat problem är dock att han inte använder övergripande kapitel utan berättar i sjok från en till ett dussin sidor, vilket i och för sig är historiskt berättigat då historien sällan stannar upp vid enskilda punkter, men som berättartekniskt är problematiskt eftersom en läsare som lägger ifrån sig det hela måste nyorientera sig i historien när boken tas upp igen. I stort sett är det hela alltså ganska typisk henriksonsk historia: välskrivet, övergripande, medryckande och väl fungerande som historisk översikt.

Read Full Post »

Efter att ha läst Alf Henriksons Svensk historia måste jag erkänna mig imponerad. Inte nog med att den verkar betydligt mer vederhäftig än vad man kunde befara från en amatör (troligen för att han till skillnad från sin nutida epigon besatt en hälsosam respekt för historiker av facket), den lyckas dessutom förmedla en hel del av de apokryfiska berättelser och sägner som kanske inte hör till den egentliga historien, men ändå har värde såsom en gång accepterat tankegods och allmänbildning. Visst intar dagens historier ibland en än mer kritisk hållning än den som presenteras, men i det stora hela står det presenterade materialet sig bra, vad jag kan avgöra.

Ganska mycket utrymme åt de gamla nordiska sagorna, och man får sig även ett referat av Johannes Magnus svenska historia, som nu är helt död men som länge togs som högsta sanning och bär skuld till att nuvarande kungen har ordningnummer sexton och inte tolv eller tio (beroende på hur man vill räkna Karl Knutsson Bondes tre regentskap) – en räkning som man för övrigt upplyses om gav upphov till en smärre intraunionell dispyt när Karl XV stod i begrepp att bestiga tronen, då norrmännen bestämt ville att denne inte skulle anta detta ordningsnummer i Norge enär han endast var den fjärde i deras ättelängd med det namnet (Karl XIV Johan kallas som bekant endast »Karl Johan«, och Karl XIII förbigicks även av norrmännen närmast med tystnad), varpå den svenske statsministern Louis De Geer svarade att siffran XV inte var riktig i Sverige heller, och att ingen brydde sig om detta. Vid detta fick saken bero, och kungen kröntes sålunda till den femtonde i båda länderna.

Tämligen ofta får man sig till livs sådana här historier som förvisso är sanna, men som kanske ändå redigeras bort av historiker som är mer intresserade av att teckna en bra tidsbild än att berätta en god historia. Sålunda finns det en hel del intressant att hämta även för någon som är tämligen väl bevandrad i svensk historia; dels inom denna, men även någon gång även i grannländernas historia. Vill man ha ett bra översiktsverk så är detta på alla sätt att rekommendera, speciellt som man just nu får det för en hundralapp.

Read Full Post »