Någon gång under barndomen läste jag Lillebror och Karlsson på taket. Jag hade också (åtminstone något avsnitt av) en tv-serie inspelad, en av de där väldigt trogna filmatiseringarna som bara Astrid Lindgren tycks bestås med. Inte kom jag ihåg allt för det: men partiet med ångmaskinen och den av brandkåren avslutade takpromenaden, kuckelimuck-medicin och undran över varför alla vitaminer och nyttigheter nödvändigtvis skall sitta i sånt man inte tycker om (en i mina ögon fortfarande relevant fråga, även om jag lärt mig förlikas med den hårda verkligheten) gjorde det.
Annat hade jag inte samma minne av: att Lillebror var ännu en i raden av Lindgrenpojkar med intensivt förhållande till hundar, och att de båda skurkarna Fille och Rlle faktiskt var med här och inte bara i senare böcker, och hur Lillebror och Karlsson tar hand om ett spädbarn när föräldrarna är »ute och ränner«, som Karlsson säger.
Karlsson, ja: förutom att vara en egoist av sällan skådat format (och då menar jag inte nödvändigtvis att han är liten och lagom tjock i sina bästa år) så är han faktiskt något av en ordets mästare, som på ett suveränt sätt kan vifta bort alla invändningar eller svårigheter; vanligen genom att meddela att de är världsliga saker, och så är det bra med det. Han är knappast den man skulle vilja ha till att ta hand om ens hus när man är bortrest, men om man nu vill ha ett par timmars stoj och upptåg, och kan gå med på att det sker på egen bekostnad, så är han faktiskt en bra bekantskap att ha stiftat.
