Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Astrid Lindgren’

För länge sedan, i rikedomens dagar, skrev Astrid Lindgren i Sunnanäng fyra sagor om fattiga barn i ett Sverige vi aldrig kommer tillbaka till. Ty dessa fattiga barn levde i torp och stugor, långt ut i skogen, och ville inget hellre än att få gå i skolan och kanske få leka med barkbåtar eller vakta får. I alla fall fyra av de fem barnen är själva fattiga, och det fjärde, Stina Maria på Kapela i »Tu tu tu!«, är skrämmande nära efter det att vargen rivit alla familjens får innan hon lyckas vinna hem nya från de underjordiska.

Värst har kanske det kanske titelnovellens Anna och Mattias, som blivit föräldralösa och hamnat hos den snåle bonden i Myra, där de bara får arbeta och inte får mer mat än potatis. De längtar till att några veckor få gå i skolan, som avbrott från alla de grå dagarna, men inte heller detta blir så ljust som de hoppas. Lösningen blir istället den flykt in i paradiset som Lindgren tidigare använt i Mio, min Mio och skulle återkomma till även senare med Bröderna Lejonhjärta.

Viss likhet med denna har »Junker Nils av Eka«, också den en historia om ett sjukt barn som frammanar en fantasi om en annan värld, där torparsonen istället blir en modig väpnare som befriar kungen från en lurig hertig som redan låtit slipa bödelsvärdet, och som efter en vådlig flykt själv tar kungens plats på schavotten.

Mest udda är kanske »Spelar min lind, sjunger min näktergal?«: Malin, åtta år, har hamnat på fattigstuga. Det är inte ett trevligt ställe, speciellt inte för ett barn, men Pompadullan, är, trots vissa likheter, inte någon Kommandora, och Malin lider inte främst kroppsligen, utan av brist på glädje och skönhet. En dag råkar hon få höra folksagan titeln hämtats från, och sedan vill hon inget hellre än att fattigstugans tröstlösa potatisgård skall ersättas av ett vackert träd där en fågel kan sjunga. Hon har inget lindfrö, men en ärt kanske går lika bra? Till slut måste hon dock ge upp sin egen ande för att det skall bli en riktigt spelande lind. Till skillnad från de andra sagorna, där fantasin blir en räddningplanka för barnet, blir barnet här snarast en frälsare självt.

Detta är alltså inga sagor fyllda med solsken, utan snarare sådana där ljusstrålar ibland får spela in i mörkret.

Read Full Post »

Det hade förmodligen gått att skriva en ganska rolig recension av Astrid Lindgrens Nils Karlsson-Pyssling som om den vore någon slags kommentar av dagens Sverige. Titelnovellen vore då en skildring av andrahandsmarknaden för bostäder: det enda som kan hittas är ett ingrott, omöblerat litet hål i en vägg (att hyran är den mycket modesta summan av en ostkant i månaden får tyst bortses ifrån), »Peter och Petra« handlar om stackars barn som flyttas från skola till skola (huruvida på grund av bussning eller friskolekonkurser får läsaren själv bestämma), »Inga rövare finns i skogen« en skildring av hur kriminella gäng bryter sig in i medelklassvardagen, »En natt i maj« en skildring av diverse skönhetsfixering.

Sagorna tycks i allmänhet riktade till yngre barn. I stort sett samtliga skildrar hur någon form av extremt småvuxen figur dyker upp i deras liv, ofta när de är i stort behov av en vän, och förser dem med en sådan. Endast ett par har något som kan kallas direkt berättarbåge: när väl småfolket dyker upp så är det i sig lösningen, och sedan följer främst skojigheter de hittar på. Om detta är bra eller illa är svårt att veta: med tanke på att barn gillar omläsning spelar kanske det mindre roll om det finns något sådant inneboende driv, men för en vuxen gör det att man får ut mindre än andra av hennes böcker riktade till samma åldrar, där man i alla fall kan återse personer och ämnen. Vissa av novellerna har dramatiserats för tv, vad jag kan minnas tämligen troget; andra har troligen inte det (och i så fall är det fullt förståeligt; skall man skildra in en liten farbror som flyger runt över Stockholm är Karlsson på taket mer givande än herr Liljonkvist).

Mer rimligt än att se det som en spegel av dagens Sverige vore nog att lyfta upp sådant som inte längre har täckning: små barn lämnas inte längre ensamma hela dagen för att föräldrarna skall jobba; förlorar man förmågan att använda ett ben tvingas man inte ligga konstant nedbäddad i sin säng, är man mer tillfälligt hemma sjuk (i fyra veckor?) så kommer nog föräldrarna hitta på roligare tidsfördriv än ett gökur. Försörjer man familjen på torghandel odlar knappast sina varor i trädgårdsland. Å andra sidan betros knappast barn heller med att i timmar roa sig i Vasaparken med skridskoåkning utan övervakning.

Den avundsjuka som kan uppstå när man får ett syskon, som kan få en att fly in i en fantasivärld, består dock troligen. Och »Prinsessan som inte ville leka« är även utan lustifikationer från recensenter otvetydigt en vidräkning med överflödets materialism, fortfarande aktuell.

Read Full Post »

Lillebror, ditt förhållande med Karlsson är inte bra. Jag förstår att världen känns fantastisk när han någon gång låter meddela att han bryr sig om dig, men det är dags att se honom för den manipulative, självupptagne person han är. Är det verkligen rimligt att någon skall kunna suga åt sig alla dina ägodelar och allt godis du får sådär, eller att det är han och bara han som ständigt skall ha uppmärksamhet?

Visst, i Karlsson på taket smyger igen bjuder han visserligen på en del roligheter också, som när han tirriterar Husbocken och får farbror Julius att tro på sagor, eller när han avslöjar inbrottstjuvarna Fille och Rulle, men du hade ju inte behövt stå ut med dem från början om det inte varit för honom och din vilja att skydda honom när tidningarna fått nys om hans existens.

Och nog är det roligt med någon som bygger en mumie av handdukar och löständer, men är det verkligen värt att offra sin leksakspistol, sin sängplats och sina karameller, samt en väldig massa energi på allt drama han skapar, bara för några enstaka sådana tillfällen av figureringar och filurande och tirritation?

För den som läser om er, ja, men för dig, Lillebror? Tveksamt.

Read Full Post »

Någon gång under barndomen läste jag Lillebror och Karlsson på taket. Jag hade också (åtminstone något avsnitt av) en tv-serie inspelad, en av de där väldigt trogna filmatiseringarna som bara Astrid Lindgren tycks bestås med. Inte kom jag ihåg allt för det: men partiet med ångmaskinen och den av brandkåren avslutade takpromenaden, kuckelimuck-medicin och undran över varför alla vitaminer och nyttigheter nödvändigtvis skall sitta i sånt man inte tycker om (en i mina ögon fortfarande relevant fråga, även om jag lärt mig förlikas med den hårda verkligheten) gjorde det.

Annat hade jag inte samma minne av: att Lillebror var ännu en i raden av Lindgrenpojkar med intensivt förhållande till hundar, och att de båda skurkarna Fille och Rlle faktiskt var med här och inte bara i senare böcker, och hur Lillebror och Karlsson tar hand om ett spädbarn när föräldrarna är »ute och ränner«, som Karlsson säger.

Karlsson, ja: förutom att vara en egoist av sällan skådat format (och då menar jag inte nödvändigtvis att han är liten och lagom tjock i sina bästa år) så är han faktiskt något av en ordets mästare, som på ett suveränt sätt kan vifta bort alla invändningar eller svårigheter; vanligen genom att meddela att de är världsliga saker, och så är det bra med det. Han är knappast den man skulle vilja ha till att ta hand om ens hus när man är bortrest, men om man nu vill ha ett par timmars stoj och upptåg, och kan gå med på att det sker på egen bekostnad, så är han faktiskt en bra bekantskap att ha stiftat.

Read Full Post »

De två böckerna om Madicken (bara två? Lindgren brukade ju skriva tre i sina serier) samlade i Allas vår Madicken känns väl bara snäppet farligare än de om Barna i Bullerbyn. Det finns förvisso en stackars skrämmande tokstolle, och såväl Madicken själv som grannpojken Abbe som hon är småflickskär i hamnar i sjuksängen efter olyckor, men annars handlar det mesta om en trygg borgelig tillvaro på Junibacken tillsammans med lillasyster Lisabeth och mamma och pappa och husan Alva och extrahjälpen Linus-Ida. Visst, det bråkas kanske med fattigstugsbarnet Mia eller så skrämmer Abbe upp en, men det händer inte så jättemycket stort och farligt hemmavid.

Ute i världen pågår visserligen kriget, men det nämns bara i förbifarten och tycks inte ens leda till matbrist, pappa chefredaktören tycks vara rikemanssocialist, och det blir uppståndelse när en flygmaskin kommer på besök, så tidsmarkörer finns det gott om, även om boken med någorlunda lätthet skulel kunnat flyttas tjugo år tillbaka i tiden, möjligen också tjugo år framåt.

Att pappa har stort socialt samvete, liksom Madicken själv, skulle kunna leda till en stor sockersörja; tack och lov gör det inte det: även efter det att Madicken blivit vän med Mia så har inte allt blivit perfekt dem emellan, och trots att Abbes far, drinkaren Nilsson, fått en och två chocker efter sin fylla så tycks han inte bättra sig stort. Det är kanske inte så värst uppmuntrande, men det känns i alla fall bättre än 1800-talssentimentalism, utan att det heller slår över i rena beskan.

Madicken är knappast min stora favorit, men det är fullt läsbart.

Read Full Post »

Flera av berättelserna i Astrid Lindgrens Kajsa Kavat hade jag redan tagit del av, eftersom i princip allt som kommit från hennes penna gjorts till TV-serie eller film. Vissa av berättelserna har dessutom blivit bilderböcker. Ett par av berättelserna har dock inte fått denna pietetsfulla transponering (det är nästan rörande hur nära mitt minne av kortfilmerna kommer novellerna), vilket i ett par fall är fullt förståeligt. En berättelse som »Märit« om en backstugeflicka man redan från början vet kommer dö och som sedan snabbt glöms är knappast något som producenter på Svensk filmindustri kunnat filma, och »Under körsbärsträdet« med sitt grundantagande om zigenare som barnkidnappare är väl heller knappast helt acceptabel.

Annars är det mestadels rätt tama saker, om den duktiga Kajsa Kavat som tar hand om mormor när hon skadat benet och går till torget för att sälja deras polkagrisar, eller hur Pelle, likt en proto-Lotta flyttar ut till uthuset Komfusenbo när mamma och pappa varit orättvisa, eller hur Albin och Stickan tävlar i vem som kan hoppa högst. Det är helt enkelt Astrid Lindgren för något mindre barn.

Read Full Post »

Samuel August i Sevedstorp och Hanna i Hult är i första hand berättelsen om Astrid Lindgrens föräldrar och hennes barndom, i andra hand en samling av essäer av aningen skiftande slag: om författande för barn, om träd, om »bokens framtid« (en fråga med endast något andra förtecken då än nu).  Minnen av föräldrar och barndom är oftast rätt harmlös läsning (såvida det inte är eländeslitteratur för gråtsjuka), och Lindgren tycks ha haft osedvanlig tur med sina föräldrar,  så  det är tämligen rimligt att karaktärisera det som bullerbyidylliskt: arbete, förvisso, men också gott om utrymme för barn att vara barn i en värld som ännu fortfarande i huvudsak drevs med muskelkraft.

Det är naturligtvis välskrivet och just därigenom läsvärt, och det är roligt att i memoarerna se var inspiration till Emil och barna i Bullerbyn kom från, men någon större utmaning är det inte. Roligare då med essäerna, i synnerhet den där världens kanske bästa barnboksförfattare ger sin syn på vad som ger bra läsning för barn. Råd som »[bra barnlitteratur] ska vara bra«, »skriv med ett språk som passar målgruppen« är kanske inte helt hjälpsamma (även om redaktör Lindgren alltför ofta sett folk misslyckas med det senare), men det är å andra sidan roligt att se henne ironisera över det som samtiden producerade – Lindgren tyckte tydligen att barn kunde slippa få veta allt om all världens problem (boken skrevs på sjuttiotalet). Bokens framtid handlar mest om den oresonliga oron för att andra medieformer (läs: tv) skall ta dess plats; det är rätt skönt att vissa frågor förblir desamma, även om formen kanske ändras något.

Nåväl, vem skall läsa om Samuel August och Hanna? Den som har något som helst intresse för Astrid Lindgren som människa eller författare, skulle jag säga. Visst är det som barnboksförfattare hon är som allra bäst, men detta är alls ingen tråkig liten bok.

Read Full Post »

Till Astrid Lindgrens sjuttioårsdag utkom 1977 En bok om Astrid Lindgren, innehållandes bland annat en bibliografi över hennes böcker på samtliga språk. Tio år senare hade hon skrivit mer, översatts mer, och mer hade skrivits om henne, så 1987 kom Duvdrottningen, redigerad av Mary Ørvig, Marianne Eriksson och Birgitta Sjöquist, med en komplettering till biografin. Ett sådant innehåll hade dock näppeligen lockat andra än bibliotekarier till köp, så halva boken ägnas åt diverse essäer om hennes författarskap, inriktade främst på de mer sagoaktiga av hennes böcker.

Dessa böcker – eller i alla fall de som utgörs av en enda berättelse snarare än episoder – handlar ju tydligt om kampen mellan det goda och det onda; explicit i Mio min Mio och Bröderna Lejonhjärta, och mer indirekt i Ronja Rövardotter, där det är de söndrande krafterna inom gestalterna som skall övervinnas, inte onda män med magisk makt. Detta tema  – som jag i brist på bättre får kalla kärlekens (snarast i den teologiska betydelsen) – är en andra röd tråd, och boken inleds också med Lindgrens tal vid mottagande av Tyska bokhandelns fredspris.

Intressantast är kanske Per Beskows och Hans Holmbergs bidrag, som båda handlar just om sagostrukturen; hur Lindgren dubbelexponerar berättelserna så de kan läsas dels som riktiga sagor, dels som utsatta barns flykt i fantasin – eller kanske till och med deras användande av den för att bearbeta verkligheten: Kato blir så Bo Wilhelms bearbetning av styvfadern, och när Kato till slut ber Mio om nåden att få dö kan detta tolkas som Bo Wilhelms insikt i att styvfadern kanske egentligen inte vill vara så ond.

Intressant är också Maria Bergom-Larssons »Astrid Lindgren – en kärleksförklaring«, som trots det panegyriska namnet är en essä över Ronja Rövardotter: hur Ronja måste försöka försona de två rövarbanden, och samtidigt försonas med sin far, det förvuxna barnet, samt själv bli en mognare människa.

Bidragen i Duvdrottningen säger kanske ibland saker som borde vara uppenbara, men å andra sidan är det ytterst sällan de far ut i konstigt teoretiserande. Att deras grundsyn på Astrid Lindgren som en på många sätt medveten författare är korrekt kan dock knappast betvivlas, även om det naturligtvis inte finns något som hindrar diverse uppblåsta typer med förhävningsbehov att komma med trams om sagor och verklighetsflykt. Förhoppningsvis bidrar boken (har bidragit?) med en vaccinering mot sådant, men är kanske annars inte ett måste ens för älskaren av Astrid Lindgren. Den kommer dock knappast göra läsaren besviken heller.

Read Full Post »

Det var egentligen märkligt redan med Rasmus på luffen, detta med att ha två olika huvudpersoner med samma namn, men när Astrid Lindgren använder det en tredje gång i Rasmus, Pontus och Toker undrar man vad tusan det är hon vill säga?

Nå, det är i alla fall samma genre som de två tidigare böckerna med en figur med det namnet: brott begånget i idyll som löses av barn. Den här gången har alltså hjälten Rasmus hjälp av sin vän Pontus, och kanske inte så mycket hjälp som stöd av sin hund Toker. Brottet ifråga är inbrott, brottslingarna i fråga är svärdsslukare respektive allmän slusk, och det hela ordnar naturligtvis upp sig till slut, inte helt utan hjälp från Rasmus far polisen.

Intressantare är då allt kringliggande: Rasmus förhållande till sin storasyster Pricken – det är riktigt skönt att läsa om två syskon som uppriktigt gillar varandra, trots åldersskillnad och att de ibland tycker den andre är lite löjlig. Föräldrar är här som vanligt inte helt förstående inför pojkars behov av att gå på tivoli utan att ha läst sina läxor, men är annars rätt trevliga typer, som inte ens har något agg – snarare tvärtom – till ens lilla, inte helt väluppfostrade hund.

Skojig är också den svärdsslukande skurken. Nog för att han kan vara hemsk nog (dock inte lika hemsk som sin ruskige kumpan), och inte för att man riktigt kan uppskatta någon som hotar ens hund, men sällan har väl en arrestering tagits med sådant storslaget jämnmod och sådan humor som denna. Synd bara att han samtidigt skall vara något av en rasistisk nidbild.

Rasmus, Pontus och Toker är kanske inte riktigt lika rolig och spännande som böckerna om mästerdetektiven Blomkvist, men är å andra sidan lämpade för en något yngre publik.

Read Full Post »

Det känns rätt bra att kunna avsluta Astrid Lindgren-temat med Ronja rövardotter, som kom att bli hennes sista roman; hon fortsatte förvisso att publicera smärre stycken över ett decennium därefter, men inga fullängdare. Men man skall sluta på topp, och Ronja röverdotter lever klart upp till den tidigare standarden, även bland fantasyberättelserna.

Till skillnad från huvudpersonerna i  dessa föds Ronja rakt in i sagovärlden, befolkad av vildvittror och grådvärgar, rumpnissar och skumtroll, slagbjörnar och vildhästar, mattisrövare och borkauslingar. Eller är pappa Mattis gamla fiender verkligen så hemska? Ronja är kanske inte så säker på just det, men däremot på att hon inte gillar vhur de förändrat Mattis: från godmodig, stolt och kanske en aning överbeskyddande blir han lynnig och sur, och Ronja måste hålla mötena med sin nufunna vän Birk hemliga. När vänskapen till slut avslöjas, och Ronja väljer att se inte stillasittande se på när Birk fördrivs, så blir Mattis från vettet och förskjuter henne.

Ronja och Birk söker sig då ut i Mattisskogen, och får tillsammans akta sig för alla faror: inte bli tagen av vildvittror, inte trilla i älven, inte tappa bort kniven. Samtidigt som skogen är skrämmande är den också vacker, trolsk. Alla faror till trots är det dock de inre problemen som är värst: stoltheten, både hos Mattis och Ronja, tycks göra en försoning dem emellan omöjlig, och sommaren må vara lång, men inte utan slut. Stoltheten riskerar också att sära på Mattis och Birk, men de inser att de behöver varandra. Och Astrid Lindgren vore inte den stora barnboksförfattare hon var om inte upplösningen till slut sker på barnets villkor: det är Mattis som först övervinner sin stolthet.

Det är kanske inte en lika storslagen saga som de om Mio eller bröderna Lejonhjärta, men den problematiserar å andra sidan saker som man oftare torde möta i vardagen – stolthetens ondska istället för maktlystnadens – och den gör det på ett än skickligare sätt. En värdig avslutning på en lång och rik karriär.

Read Full Post »

Older Posts »