Att Charles Dickens uppkallat Little Dorrit efter den kvinnliga huvudpersonen är rimligt: för en gångs skull har han lyckats teckna den sorts mänskliga ängel han normalt försöker sig på utan att hon blir olidlig. Unga Amy Dorrit har fötts som dotter till en fånge i Marshalseas fängelse för bankrutta, och växt upp därinne. Hennes far och äldre syskon utvecklat olika strategier för att på något sätt hålla skenet uppe, medan hon är en medberoende som på diverse sätt gör det möjligt för fadern att hålla liv i fiktionen om sig själv som en gentleman som inte behöver försörjas av arbete och tiggeri.
Den andre huvudpersonen, Mr Clennam, är en något äldre herre utan alltför starka konturer, som kommit hem till London efter att med sin nu avlidne fader skött familjens affärer i Kina. Han intresserar sig för Dorrit, och försöker på sitt sätt hjälpa familjen, bland annat mot ett opakt ämbetsverk vars främsta syfte tycks vara att undvika att någonting alls händer, en den rena byråkratins högborg.
Det är en ganska mörk roman: förvisso finns ett par av de vanliga komiska figurerna, men på det hela taget är det de mörka interiörerna från fängelset och huset Clennam, uråldrigt och gistet, fuktigt och dragit som ger grundton; de scener där högreståndspersoner umgås med finansfenomenet Merdle som då och då dyker upp är bara mer trevliga ur ett högst materiellt perspektiv. Som vanligt med Dickens ångar det hela på ett bra tag med enskilda scener innan de olika trådarna till slut någorlunda knyts ihop. Ett par av dessa, som den unga föräldralösa Harriet som »räddats« och nu är jungfru i en familj Clennam umgås med tycks såväl tämligen löst invävd som problematisk i sitt innehåll.
Trots att delar av tematiken har nog så stor relevans idag, och trots en hjältinna vars obestridliga godhet inte blir helt kväljande, tror jag inte detta är någon av mina favoriter: förvisso var endast kortare stycken plågsamma att läsa, som när Mr Dorrits livslögn blir alldeles för uppenbart nedtryckande, men mystifikationerna var aldrig särdeles spännande, samtidigt som lösningen på det sista kvarvarande problemet var lite för given.
