Syftet med Lars Lönnroths Ljuva karneval! framgår utmärkt väl av undertiteln Om Carl Michael Bellmans diktning: detta är en bok som främst är ute efter att analysera Bellmans skapelser, inte hans levnad. Biografiska händelser tecknas främst i förbigående, då bedöms vara oviktiga, rentav distraherande: likt fadern Erik Lönnroths analys av Gustav III är utgångspunkten här att Bellman snarare var en skådespelare än en uttolkare av sig själv.
Det är en angenämt begriplig och roande text: Lönnroth svänger sig inte med någon kultursidesprosa, även om han likafullt är noggrann med akribi och redovisar sina källor, så det är en alltigenom läsbar text som åstadkommits. Den bärande teorin för tolkning av texterna är att Bellman arbetade med att lägga lager på lager: romerska gudar, pastoraler, religiösa betraktelser, satir, fyllbultar och horor; sång, musik, tal och skådespel: allt smälter samman och kontrasterar för att uppnå komiska poänger, detta utan att de ”höga” genrerna nämnvärt besudlas, och ofta utan att de försupna syndarna förlöjligas. Ja, dessa framstår närmast i förklarat ljus.
Så långt är bilden i huvudsak känd; förutom de noggranna och trevliga genomgångarna av enskilda verk skulle det mesta av detta kunna återfinnas i bättre översiktsverk. Lönnroths främsta egna poäng är snarast att han vill vidga blicken, och studera även annat material än det som återfinns i Fredmans epistlar och Fredmans sånger, och då menas inte bara sådant som Bacchi orden och Levnadsbeskrivningen, utan även de tidiga verken, som den kulturdebatt som uppstod kring ungdomsverket Tankar om flickors ostadighet, eller den religiösa diktningen, eller översättningarna av Gellerts fabler. Även om dessa skulle visa sig vara mindre lämpade för hans talanger, så gav de i många fall underlag för senare triumfer.
Ljuva karneval! är en trevlig, lättillgänglig och pålitlig introduktör till Bellman, som troligen kommer få de flesta läsare att upptäcka nya sidor hos skalden.
