Den poetiska Eddan var en gång obligatorisk läsning för skolbarn, och därigenom en högst levande klassiker. Idag torde det vara få som tvingas till läsning av mycket mer än enskilda strofer eller i återberättad form: Völuspas storslagna visioner och något av Havamals kärva visdom torde fortfarande ingå i den allmänbildning som skolan försöker inympa i telningarna.
Är denna tingens ordning då vist inrättad? Vore det inte bättre om ätteläggen toge del av mer av de gamles verskonst? Att de finge lära sig hur Tor munhöggs med dvärgen Allvis tills solen steg upp och dvärgen blev till sten? Att de finge läsa om hur jorden höljs i vatten under Ragnarök och gudarna stupar på vers istället för prosa? Att de finge läsa den långa, komplicerade berättelsen med flera versioner som börjar när Loke kastar sten på en utter och slutar när Sörle och Hamde efter att ha hämnats sin halvsyster Svanevit dör i främmande land?
Och att de så finge göra i Lars Lönnroths översättning? En översättning som blivit allt mer av nöden, när åldern likt Nidhugg på Yggdrasils rötter gnagt allt hårdare på Collinders version. Lönnroths språk flödar för det mesta smidigt, förvisso utan mycket av det Brage-snack som tidigare färgade denna typ av litteratur (ehuru man fortfarande kan stöta på något enstaka »hugstor«), men aldrig såpass vardagligt att man skäms. Som översättningsprov kan tas den avslutande versen i Völuspa: en vers som är såväl storslagen som något knepig att förstå sig på, för vad är egentligen meningen att efter att ha målat upp hur skön den återfödda jorden är låta Nidhugg flyga in bärandes på lik? Som jämförelse ges först Erik Brates översättning från 1912:
Då kommer dunklets
drake flygande,
en blank orm, nedifrån,
från Nidafjällen.
I fjädrarne bär,
och flyger över slätten,
Nidhogg lik.
Nu skall hon sjunka.
Så Lönnroths:
Där kommer den dunkle
draken flygande,
dödsormen, ned
från Nidafjället.
Med lik i fjädrarna
flyger nu Nidhugg
hän över slätten.
Nu sjunker hon åter.
Slutligen på isländska:
Þar kemr inn dimmi
dreki fljúgandi,
naðr fránn neðan
frá Niðafjöllum;
berr sér í fjöðrum—
flýgr völl yfir —
Niðhöggr nái.
Nú man hon sökkvask.
Direkt kan man se att Lönnroth stuvat om i ordföljden för att få den mer naturlig – gott så för nöjesläsaren, kanske mindre för den som vill ha en tillförlitlig översättning. Å andra sidan har han fått pronomenet rätt i början, och vad jag kan förstå tempus i slutraden. Notera också att trots att Lönnroth är mer modern så är han den som säger att draken flyger »hän« .
Lönnroths översättning är tyvärr även på andra ställen knappast något för den riktigt seriöse forskaren. Vi kan ta det knepiga uttrycket »argi«, något mycket nesligt, som bland annat Loke och Oden anklagar varandra för i Lokasenna. Argi är något mycket förolämpande att anklagas för (i Grágás-lagen listas det som en av tre förolämpningar som kan leda till full fredlöshet), och Brate översätter det med »skamlig omanlighet«. Det har också starka övertoner av att vara den penetrerade parten i en manlig homosexuell relation (något som sågs skamligt; på en annan plats förolämpar en man en annan genom att säga sig vara fadern till de vargar den senare fött). Lönnroth översätter det därför helt enkelt med »bög«. Även om det rent verstekniskt troligen är praktiskt, så är det inte speciellt exakt, och ger dessutom ett synnerligen beklämmande intryck.
Så, även om nu kanske Eddan inte är fullt så homofob som Lönnroth fått den att framstå, är den då även i övrigt något att sätta i händerna på unga, oskuldsfulla (ha!) människor? Knappast. Havamals vishet är blandar sådant som framstår som praktiskt med rejäl cynism, kvnnosynen är rätt tveksam: i de mytiska dikterna framställs kvinnor främst som pris för asar att vinna eller försvara framgångsrikt, elelr för jättar att mindre lyckat försöka detsamma med, eller möjligen onda trollpackor. De legendariska verserna är något bättre: där får de ibland vara kapabla valkyrior, eller hustrur av varierande villighet – till slut blir deras lott vanligen dock sorg.
Eddans blandar det mytologiskt högintressanta, det poetiskt framstående, det trivialt förnuftiga, det sorgset klagande och det historiskt spännande. Den är fylld av lakuner, tveksamma stycken, omoral, svek och tragik. Dess status som klassiker är i nedåtgående, men kommer troligen aldrig helt försvinna förrän Garm gnyr vid Gnipahålan och broder blir sin broders bane. Lönnroths översättning kommer möjligen sätta en del mot denna trend, men kan dock inte kallas helt lyckad.
Read Full Post »
