Först en liten bonusrecension, av Erik Martinsson kallad Leif den lyckosamme, en bok som jag fiskade upp ur samma låda som Kanonerna på Navarone: den visade sig vara en tramsig melodram som inte borde tillåtas förgifta sinnet hos de försvarslösa barn den verkar ämnad att läsas av, byggd på missuppfattningar och förenklingar i stil med att alla gamla nordbor var vikingar. Undvik till varje pris, och läs eller läs om Röde Orm istället.
Röde Orm för oss osökt in på huvudämnet för detta inlägg: Frans G Bengtssons Den lustgård som jag minns, av mig läst i volymen Lycklig resa, där den samsas med diverse essäer av mer eller mindre biografisk karaktär som tidigare publicerats i andra volymer och som jag därför redan läst. Lustgården i fråga är hur som haver det gods på vilket Bengtsson växte upp som son till förvaltaren, och boken består till stor del av olika episoder ur en barndom som framstår och framställs som tämligen bullerbyaktig: många olika småberättelser som blir intressanta genom framställningsförmågan hos författaren snarare än någon större inneboende dramatik. Bengtsson bjuder på ett flertal skrönor om folk i hans omgivning, och ibland även sådant han själv var inblandad i – han drabbades till exempel av en längre tids mycket allvarlig sjukdom som var nära att ta livet av honom, men som uppvägdes av en behaglig konvalescens, där till hälsans bättrande ett glas madeira intogs varje morgon och goda böcker fanns tillhanda. Uppblandat med reminiscenserna förekommer ett par mer eller mindre allmänt reaktionära utbrott mot olika företeelser (stavningsreformer, »klemande« med skolbarn och annat i den stilen), som trots en viss hätskhet ändå lyckas framstå som mer eller mindre älskvärda.
Jag skulle vilja rekommendera alla som har det minsta intresse av stilistisk briljans att läsa åtminstone något av Bengtssons alster, förutom och utöver Röde Orm. Den lustgård som jag minns kan kanske då vara lämplig för de som är mindre intresserade av essäistik och istället hellre avnjuter berättelser från en flydd landsbygd, även om båda dessa delar av författarskapet är väl värda att utforskas.
