Nu börjar det bli tydligare varför man egentligen vill återkomma till böckerna om Maigret: det är inte för att de skulle vara särdeles välkonstruerade pussel för läsaren, eller riktigt olidligt spännande i sin jakt på ännu en förhärdad, knivskarp brottsling, utan snarare för de där vardagliga glimtarna som omger den vanligen ganska rättframma, långsamma jakten på mördaren.
Detta är tydligt i Maigret gillrar en fälla: vi får reda på vi är ute efter en seriemördare som med cirka en månads mellanrum fem gånger mördat unga, ensamma kvinnor i Montmartre, att det nästan inte finns några spår, och att Maigret beslutat sig för att lägga ut snaror, genom att låtsas ha tillfångatagit en misstänkt: tanken är att mördaren i sitt högmod då skall ge sig till känna på något sätt. Sedan löper det mesta på: ledtrådar hittas och analyseras, en misstänk vaskas fram, förhör hålls och vi får till slut ett svar på allt. Som detektivroman mycket rudimentärt, knappast mer än ett skelett.
På detta skelett hade de flesta lagt på kött främst i form av falska ledtrådar, missgrepp, underliga lagbestämmelser och annat liknande. Simenon lägger istället till människor: Maigret och hans hustru, underlydande, journalister, domare, samt vanor, platser, minnen. Det är faktiskt ganska stillsamt, trots att jakten och hettan i augusti gör att Maigret när allt är över är helt utpumpad.
