Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Georges Simenon’

Maigret har egentligen dragit sig tillbaka för att odla sitt kål sina pumpor sina vattenmeloner. Men så kommer en ung man till honom och berättar hur de brev han får från sin far ändrat ton, och ber honom följa med för att ta reda på vad som händer. Och så hamnar Maigret i New York, där han träffar fadern, lyckad affärsman, och av någon anledning börjar gräva i dennes förflutna som varietéartist.

Som vanligt är mysteriet mest underligt, speciellt hur Maigret nästan bara ramlar över precis saker som råkar vara viktiga för hans fall och nästan ingenting utöver det. Egentligen handlar böckerna mer om att återse Maigret, hans drickande, ätande, samliv med fru Maigret och vanor på Quai de Orfèvres, och här en del av lokalfärg från New York.

Inte bättre eller sämre än något annat, så kanske värt att plocka upp om man inte läst annat om Maigret, vill läsa allt om honom, eller är intresserad av just New York. Men har man läst Maigret och inte särskilt charmats kommer knappast det här få en att byta åsikt.

Read Full Post »

Sista boken ut för Simenon för denna gång: Maigret min vän. Pariskommissarien har två problem: dels ett mord på en ö i Medelhavet, där den mördade kvällen innan han sköts i huvudet hördes högt omtala Maigret som sin vän (Maigret hade tidigare burat in honom, och hjälpt hans flickvän att lämna gatan och hamna på sanatorium), dels Mr Pyke från Scotland Yard som följer honom för att lära sig hans metoder.

Han lämnar i alla fall det regniga Paris för Porquerolles, som verkar fylld med udda existenser: en anglo-indisk major, en åldrad bordellägarinna, en anarkistisk målare med ung flickvän, en gammal stenrik engelska, en pensionerad läkare som är expert på boule. Det hela påminner snarast om något Poirot skulle ramlat ner i. Som tidigare antytts var inte den döde någon ängel, men han verkar varken ha varit någon speciellt förhärdad brottsling, eller ha något själv som gjorde att någon skulle vilja döda honom.

Även om det hela verkar lite av pusseldeckare så löser Maigret det hela med sina vanliga metoder: han pratar med folk, dricker alkohol, låter underhuggare göra bakgrundskontroller och har lite tur. Han oroar sig för att de inte skall framstå för konstiga inför Mr Pyke, dabbar sig och reder till slut upp det hela. Trevligt, helt i linje med tidigare böcker om honom.

 

 

Read Full Post »

Nu börjar det bli tydligare varför man egentligen vill återkomma till böckerna om Maigret: det är inte för att de skulle vara särdeles välkonstruerade pussel för läsaren, eller riktigt olidligt spännande i sin jakt på ännu en förhärdad, knivskarp brottsling, utan snarare för de där vardagliga glimtarna som omger den vanligen ganska rättframma, långsamma jakten på mördaren.

Detta är tydligt i Maigret gillrar en fälla: vi får reda på vi är ute efter en seriemördare som med cirka en månads mellanrum fem gånger mördat unga, ensamma kvinnor i Montmartre, att det nästan inte finns några spår, och att Maigret beslutat sig för att lägga ut snaror, genom att låtsas ha tillfångatagit en misstänkt: tanken är att mördaren i sitt högmod då skall ge sig till känna på något sätt. Sedan löper det mesta på: ledtrådar hittas och analyseras, en misstänk vaskas fram, förhör hålls och vi får till slut ett svar på allt. Som detektivroman mycket rudimentärt, knappast mer än ett skelett.

På detta skelett hade de flesta lagt på kött främst i form av falska ledtrådar, missgrepp, underliga lagbestämmelser och annat liknande. Simenon lägger istället till människor: Maigret och hans hustru, underlydande, journalister, domare, samt vanor, platser, minnen. Det är faktiskt ganska stillsamt, trots att jakten och hettan i augusti gör att Maigret när allt är över är helt utpumpad.

Read Full Post »

Jag kanske skall ta tillbaka några tidigare omdömen om Maigret: han kan förvisso göra minst lika skarpa slutledningar som mer kända, engelska kollegor, men han gör det med betydligt mindre fanfarer, så att det framstår mindre som ett magiskt trick och mer som erfarenhet av världen. Till skillnad från dem har han dock inga problem med att arbeta utifrån större kunskaper om saker än läsaren, som i Maigret och hans mord, där en man som försökt få kontakt med honom för att klara sig undan förföljare hittas död utan identifikationspapper och utan att någon verkar veta vem han var, och viktiga delar i förklaringen till det hela inte framkommer förrän mer än halvvägs in i boken, närmast på slump.

Maigret får i vilket fall försöka ta reda på mannen var, varför han dumpats ur en gul Citroën på Place de la concorde, och vem som kan ha varit ute efter honom, med hjälp av egen förmåga och ett stort anal inspektörer och specialister. Han får tillfälle att leka cafévärd, besöka ruffiga kvarter likväl som en barnsäng och skicka folk att skugga misstänkta och förhöra sig på kapplöpningarna: mycket arbete, men så är det också ovanligt förhärdade mördare som varit i farten, och när förklaringarna kommer blir boken faktiskt ganska otrevlig på flera sätt. Det här var inte en favorit.

Read Full Post »

I Montmartre sent på natten rör sig främst de halvt eller helt utstötta, narkomaner, bögar, prostituerade, strippor; deras kunder, män som fortfarande är ensamma efter nattklubb; polisen som går sin rond; en strypmördare. En av stripporna söker mod i alkoholen och går in på polisstationen för att berätta om ett planerat mord på en grevinna. Nästa dag är hon död, och snart hittas även en nedgången grevinna död. Detta gör att kriminalpolisen får börja söka.

Maigret på nattklubb är stundom obehaglig. Inte för att det finns snaskiga detaljer kring döda kroppar, utan för att den värld kommissarien rör sig i är så genomsjaskig. Prostitution och narkotika är inget som upprör, det är acceptabelt att använda en narkoman som ovetande lockbete för att få tag i en mördare och ingen tycks finna det underligt att Maigret när han vill få upplysningar av en cabaretägare sätter sig och dricker med honom och ser unga kvinnor åma sig. Samtidigt är det inte helt och hållet cyniskt: dansarna är utnyttjade anställda, men inte slavar, och även om narkomanerna är föraktade så är det inte helt berövade sin mänsklighet. Ibland tycks det idag närmast oskuldsfullt, som när olika personer förundrar sig över att en strippa rakat av sig könsbehåring.

Maigret är inte någon överslug detektiv som lägger samman obetydliga detaljer för att entydigt lista ut vem som är skyldig. Han arbetar med metod och människor, och med en hel stab av poliser som får ta otacksamma uppgifter. Resultatet är inte djupt tillfredsställande som när Holmes eller Poirot förklarar vad som hänt, men å andra sidan närmare en riktig vardag.

Read Full Post »

På Bokmässan kom jag bland annat över ett parti med några av Georges Simenons Maigret-böcker, däribland Maigrets första fall. Möjligen borde jag inte börjat med denna, eftersom den uppenbart inte var den som skrevs först: det hänvisas ofta till framtida vanor hos mannen som här bara är kriminalassistent vid ett poliskontor, och som en natt får motta ett vittnesmål av en flöjtist som råkat gå förbi ett hus och genom ett öppet fönster fått höra ett pistolskott och ett rop på hjälp.

Huset visar sig tillhöra en familj som gjort sig rik på kaffehandel, och Maigret får snart en lektion i praktiskt polisarbete: undersök, men orsaka för allt i världen ingen onödig skandal i en fin familj där din kommissarie umgås. Ohövliga rikemän, deklasserade grevar, spetsbovar i getskinnspäls och tavernaägare som bjuder på calvados kantar utredningen, som till slut mynnar ut i en förklaring som gör att det hela förklaras, men inte sonas.

Maigret är, trots personliga egenheter, inte någon utredare av den osannolikt skarpsinniga sorten, utan nöter sulor och munläder minst lika mycket som hjärnceller. Trots att det sker mord, hans överordnade vill att allt skall täckas upp och att han hamnar bland prostituerade och småskurkar tycks det hela ändå ganska snällt: den typ av bok som kan placeras intill en solstol på någon semesterort.

Read Full Post »

Jag har tidigare inte läst någon av Georges Simenons böcker om Maigret, så det var kanske inte helt lämpligt att välja att börja med Maigret på semester: jag misstänker att denna Pariskriminalare normalt inte löser mord på landsorten utan att vara där i officiell kapacitet. Nu har han i vilket fall sökt upp en liten ort vid Atlantkusten, där han äter musslor och dricker för mycket vitt vin, besöker Fru Maigret som lagts in på sjukhem efter att ha opererats för blindtarmen första semesterdagen, och undersöker omständighterna kring en ung flickas plötsliga död, efter att någon av nunnorna som sköter hustrun lagt en mystisk lapp i hans ficka.

Det är en ganska långsam och sävlig historia: Maigret tycks vara närmare i släkt med Martin Beck (inte han på TV4) än Hercule Poirot, och löser fallet snarare genom metodiskt men inspirerat arbete än genom att arbeta med detaljer ingen annan noterar. Det finns också något av samhällskritik från vänsterhåll: en stackars berövad familj får Maigrets medkänsla, medan han fylls av ilska i möten med socialt överordnade.

När allt är över och allt fått sin lösning är Maigret kanske moraliskt en segrare, men vad hjälper det när flera dött?

Read Full Post »