Den andra Mass Effect-romanen, Ascension, är tack och lov något bättre än Drew Karpyshyns förra försök: inte lika många infodumpar, de tondöva adjektiven och motsägelserna mot spelen är inte lika många, och historien drivs i alla fall av något mindre av att gestalterna direkt kan se igenom varandras försök att luras och med bara lite betänketid lista ut exakt vad de skall göra och var de befinner sig. Å andra sidan måste det till ett par rena gissningar och ett stort mått av direkt dumhet för att det hela skall gå ihop, vilket drar ner intrycket.
Historiens centrum är Gillian Grayson, en av eleverna på en akademi för begåvade människor: hon har biotiska krafter som går utanpå allt annat som tidigare uppmätts i en människa, men hon är dessutom autistisk. En av hennes lärare är Kahlee Sanders från förra boken, nu äldre men knappast mindre överduktig. Det som främst skiljer ut Gillian är dock att hon även är försöksperson för Cerberus, sig själv och de flesta av sina lärare ovetandes, och när hennes far kommer för att besöka henne har han även med sig lager av serum som skall ges till Gillian för att utveckla hennes potential.
I en annan del av galaxen håller Cerberus dessutom på med att försöka infiltrera quariernas rymdflotta, av något oklar anledning; och när Gillian och Kahlee till slut måste fly Cerberus så ramlar de rakt ner i denna operation.
För den som redan spelat Mass Effect 2 är det mesta här alltså vagt bekant som bakgrundshistoria, och det är intressant att se vad som egentligen skall ha skett. Vissa detaljer är kanske inte helt som man väntat sig dem, och andra verkar ha ändrats en del sedan boken skrevs, men i alla fall inget på samma nivå som den förra boken. Om följande böcker klarar att hålla den här nivån kan man i alla fall tänka sig ha dem i bokhyllan utan att skämmas alldeles för mycket.
