En roman om Johan Henrik Kellgren, poet, oförvitlig upplysningsman, kunglig spökskrivare för Gustav III och välkomnare av franska revolutionen, kan det vara något? Ja, Carina Burman har i Min salig bror Jean Hendrich gjort ett särdeles lyckat försök. Romanen bygger på fiktionen att två Kellgren närstående personer, hans bror Johan och hans älskarinna Hedda Falk, har ombetts att skriva ner sina minnen kring den nyligen avlidne skalden, och att dessa sedan legat och dammat i ett arkiv, i väntan på en mer förstående tid, med avbrott endast av ett attentatsförsök mot slutet av 1800-talet, tydligen under ledning av den gamle torrbollen af Wirsén, innan Burman upptäckt och publicerat dem.
Det är inte svårt att se varför den gamle ständige sekreteraren skulle finna verket så stötande: inte bara älskarinnan utan även brodern ägnar mycket utrymme åt Kellgrens erotiska eskapader, fullt i enlighet med 1700-talets relativt fördomsfria moral, och även om förhållandet till Hedda Falk går igenom tider av både ebb och flod, så torkar det aldrig ut helt, och det är spänningen kring just denna hemliga affär som håller boken igång.
Till skillnad från Hedda Falk, väl beläst och passionerad – även om hennes förnuftiga sida ibland försöker få henne att nöja sig med sin lite småtråkige men stabile make – är Johan mer av en tråkmåns, ehuru snarast av till dygd adlat tvång: han är tämligen avundsjuk på broderns framgångar hos kvinnorna, men hinner trots allt med en del själv också. Han ler i mjugg åt Pehr Falks »horn« – sådana ansågs ju växa i pannan på bedragna äkta män – men oroar sig också för hustruns moral vid broderns besök i den tack vare honom vunna prästgården. Hans berättelse får väl sägas redogöra för den mer offentliga sidan av broderns liv, till exempel studierna i Åbo, mötena med Akademien eller förhållandet till Bellman.
Fiktionen med försöken att förstöra manuskriptet får också förklara varför språket är som det är: modern svenska, med en del sjuttonhundratalsmässiga uttryck. Kellgren är honett, goûterar sötsaker och man träffar sektern Bellman. Jag tycker att Burman kanske ibland missar tonen lite; det hade räckt med ett gammaldags ordval, och blir lite för mycket om man dessutom skall gammalstava vissa, men bara vissa ord, som »öcken« istället för »öken«. Även mat får stort utrymme, och det frossas i allt från kringlor till gäddfrecasse, varefter man dricker caffé eller chocolade. Dessutom får man en grundlig rundtur i den intellektuella världen, och förutom Bellman dyker Clewberg (sedermera Edelcrantz), makarna Lenngren och Rosenstein upp.
På det hela taget är det en fin historisk roman i den lättare skolan; man får se stora delar av det dåtida Sverige, och den lättsamma tonen känns helt tidsenlig – ungefär som en bättre Bellmanepistel satt på prosa. Tydligen skall den även se till att ha fått i princip alla fakta rätt. Det är imponerande, men bygger kanske lite för mycket på kulisser och rekvisita för att komma upp i allra högsta betyg.
