För nöjes skull

Om man skall låta Klara Johanson själv sammanfatta sitt förhållande till litteraturen finns det bara ett tänkbart val, ur avrundningen av essän »Tysk frihet«: »Till sist blir allting litteratur«. Själv har Johanson inte i någon högre grad blivit litteratur – eller rättare sagt har hon inte blivit det i den grad hon gjort sig förtjänt av: det finns ett par essäer om henne, hon har behandlats akademiskt av några forskare med inriktning på essäistik eller kvinnosakshistoria, men fram till för ett par år sedan inte i en fullfjädrad biografi. Sedan kom Carina Burmans K. J: En biografi över Klara Johanson, och nu kan den som är intresserad av denna märkliga kritiker, essäist och kvinnosakskvinna (vilket hon var något i skymundan) få sitt lystmäte: över fyrahundra välskrivna sidor och femtio sidor notapparat torde svara mot de flestas behov.

För att ge en kort skiss föddes Johanson i Halmstad i en relativt välbärgad men småborgerlig familj, blev första kvinna att ta studenten i staden, och flyttade sedan till Uppsala för vidare förkovran. Där träffade hon första gången på kärleken i form av Lydia Wahlström, och levde studentliv i några år. Sedan bar det av till Stockholm där hon arbetade som journalist, dels på Fredrika Bremer-förbundets Dagny, dels på Stockholms Dagblad. Hon blev en uppburen kritiker, men blev med tiden vad som idag skulle kallas utbränd och avvek från den journalistiska banan för att försörja sig på annat . Hon hade då träffat personen som skulle bli hennes livskamrat, Ellen Kleman, och gav tillsammans med henne bland annat ut en serie böcker med Fredrika Bremers brev. Under tjugotalet började hon så smått arbeta som journalist igen, men tystnade snart. Hon fortsatte med smärre arbeten i litteraturhistoriens utkanter, och släppte essäsamlingen Det speglade livet. Hon blev dock med tiden alltmer förskräckt över hur de betedde sig nere på kontinenten, i synnerhet nazisterna (hon var germanofil men därmed inte blind). När detta upphört dog istället Ellen Kleman från henne, och hennes sista år framlevdes i relativ fattigdom, men hon han ändå ge ut två böcker: en andra essäsamling, Det rika sterbhuset, och biografin över hennes älskarinna, konstnärinnan Sigrid Fridman (Kleman kände mycket väl till henne och tycks inte ha gett uttryck för någon svartsjuka).

Skall man även ge sig på någon slags teckning av personen Klara Johanson är väl, förutom det oundvikliga epitetet biblioman,  hennes totala hjälplöshet det mest frapperande: när man skämtar om att någon inte klara av att koka tevatten tror man väl inte att en sådan oförmåga kan existera, men just så bortkommen tycks faktiskt Johanson ha varit. Hon tycks också ha smått tyranniskt utnyttjat detta och fått hela omgivningen på att ställa upp och hjälpa henne. Hennes sexuella läggning beredde henne inga direkta problem förutom i samband med Klemans dödsbo, och det verkar faktiskt ha varit närmast sakernas normala tillstånd i hennes kretsar – manliga vänner tycks hon i allmänhet inte haft, endast kvinnor engagerade i diverse kvinnosaksfrågor.

Nu har många ord ödats på att beskriva bokens ämne – finns det inget att säga om själva boken? Mja, faktiskt inte: man kan konstatera en viss tendens att förklara saker i absolut sista stund, men annars finns inte så mycket att anmärka på. Burman förefaller ha gjort sin läxa, stilen är god utan att ta alltför mycket uppmärksamhet, och det hela förefaller vara precis vad man borde ha rätt att förvänta sig av en författarbiografi.

Read Full Post »