Douglas Adams sista liftarbok, Mostly Harmless, är en mycket svårsint sådan. Arthur tappar bort Fenchurch närmast i en bisats, hamnar på den mest deprimerande variant av jorden som han dittills sett och väljer till slut mest att kuska runt i universum och få ihop pengar genom att donera sperma. Förlaget som ger ut guiden tas över av själlösa kostymnissar. Trillian som vi känner henne syns inte mycket till, men en variant av henne som aldrig följde med Zaphod gör det och hon är inte lycklig.
Visst finns det roliga partier däremellan, som rymdskeppet som inte upptäcker att det träffats av en meteorit eftersom den del av det som träffats är den del som var ansvarigt för att hålla koll på om det träffats av en meteorit. Eller Collin, den absurt positiva roboten. Eller receptionisten på Trillians hotell. Men den övergripande känslan är ändå att det inte längre är lika roligt och att det är lika bra att låta vogonerna få avsluta jobbet.
Det är också märkligt nog den bok som ligger närmast dagens verklighet, i alla fall när den beskriver guiden: en idé hos några unga män som egentligen var mer intresserade av alkohol och tjejer, som byggde upp ett affärsimperium på lika delar skatteflykt, en ovärderlig tjänst och ett kontor som var lika mycket lekplats, och sedan tas allt över när det skall kapitaliseras och det dyker upp rena skurkar och försöker använda det i egna syften. Och som pricken över i stryks ett ”don’t” i ett motto. Alla med?
Handlingen, med en superguide som kan gå bakåt i tiden och runt i sannolikhet och annat, är väl hyfsad: den har sina poänger, men den bygger lite väl mycket på att man skall känna för Trillians alternativjag (när Trillian tidigare varit den av liftarna man sett minst av), och hennes dotter man aldrig tidigare mött och som man kan sympatisera med, men kanske inte riktigt tycka om. Det är ett klart avslut, men inte det roligaste sådana man kan tänka sig.
