Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Douglas Adams’

Douglas Adams sista liftarbok, Mostly Harmless, är en mycket svårsint sådan. Arthur tappar bort Fenchurch närmast i en bisats, hamnar på den mest deprimerande variant av jorden som han dittills sett och väljer till slut mest att kuska runt i universum och få ihop pengar genom att donera sperma. Förlaget som ger ut guiden tas över av själlösa kostymnissar. Trillian som vi känner henne syns inte mycket till, men en variant av henne som aldrig följde med Zaphod gör det och hon är inte lycklig.

Visst finns det roliga partier däremellan, som rymdskeppet som inte upptäcker att det träffats av en meteorit eftersom den del av det som träffats är den del som var ansvarigt för att hålla koll på om det träffats av en meteorit. Eller Collin, den absurt positiva roboten. Eller receptionisten på Trillians hotell. Men den övergripande känslan är ändå att det inte längre är lika roligt och att det är lika bra att låta vogonerna få avsluta jobbet.

Det är också märkligt nog den bok som ligger närmast dagens verklighet, i alla fall när den beskriver guiden: en idé hos några unga män som egentligen var mer intresserade av alkohol och tjejer, som byggde upp ett affärsimperium på lika delar skatteflykt, en ovärderlig tjänst och ett kontor som var lika mycket lekplats, och sedan tas allt över när det skall kapitaliseras och det dyker upp rena skurkar och försöker använda det i egna syften. Och som pricken över i stryks ett ”don’t” i ett motto. Alla med?

Handlingen, med en superguide som kan gå bakåt i tiden och runt i sannolikhet och annat, är väl hyfsad: den har sina poänger, men den bygger lite väl mycket på att man skall känna för Trillians alternativjag (när Trillian tidigare varit den av liftarna man sett minst av), och hennes dotter man aldrig tidigare mött och som man kan sympatisera med, men kanske inte riktigt tycka om. Det är ett klart avslut, men inte det roligaste sådana man kan tänka sig.

Read Full Post »

Fjärde boken i Douglas Adams trilogi, So long, and thanks for all the fish, är den som minst liknar de andra: Arthur går inte runt och är konstant förundrad, huvuddelen av handlinge utspelar sig på (nåja) jorden, och varken Zaphod eller Trillian är med. Det är också en i grunden lycklig bok: jorden finns där igen, Arthur är lyckligt kär, och Ford Prefect har roligt.

Kort är den också, och även om handlingen är rudimentär så är den sammanhållen: Arthur upptäcker att jorden faktiskt verkar finnas, återvänder hem, och träffar Fenchurch, som är en av de få som tycks acceptera minnet av att den borde ha gått under. Sen tappar han bort henne ett par gånger, innan de flyger upp i natthimlen.

Det finns en del roligheter, men nu verkar de mest vara på bekostnad av jordliga företeelser, och inte riktigt lika omspännande filosofiska. Fortfarande dock väldigt roligt, om än i lugnare tempo.

Read Full Post »

Tredje delen av liftartrilogin, Life, the universe, and everything, är en av två där det finns en riktig intrig: även om serien på det hela är ganska pikaresk till temperamentet, där Arthur och de andra åker runt och hamnar i den ena knipan efter den andra, så är det in den här delen som till synes oskyldiga passager kommer tillbaka och bits, såväl pelargoner som tidsresor. Det är också den enda boken med ett klart formulerat mål som man som läsare bryr sig en liten smula om: att stoppa de onda robotarna från Krikkit så de inte har ihjäl allt intelligent liv i universum (dock inte lika mycket som de gör att nå det).

Gott så, speciellt som det blir en del roliga scener på vägen: en cricketmatch som avbryts av flera olika utomjordingar (oklart varför inte Ford liftade med någon av dem), en flygande fest, den olyckligt reinkarnerande Agrajag, och bistromantin, bara för att nämna något. Det är dock inte riktigt lika frejdigt som tidigare: den flygande festen som plundrat en planet är rolig, men när handlingen bär mer av boken finns inte riktigt samma utrymme att utforska galenskaperna som när den mest är något som flyttar personerna från en plats till en annan.

Marvin är som vanligt lysande, Arthur pendlar mellan oförstånd, dumhet och ibland konstig briljans, Ford och Zaphod irriterande, och Trillian lite av ett enigma. Skoj, men en liten dipp.

Read Full Post »

Vid omläsning i mer maklig takt framgår det att den vanliga beskrivningen av Liftarens guide till galaxen som en »trilogi i fem delar« kanske lika bra skulle kunna beskrivas som en »duologi i fem delar« (om vi bortser från petigheter om att alla delar i en duologi eller trilogi skall vara fristående): The restaurant at the end of the universe slutar vid en punkt där de flesta spår verkar ha nått om inte slutet så i alla fall en stor rastplats: Zaphod har fått gjort det där som de avskurna delarna av hans hjärnor ville att han skulle göra, Arthur är tillbaka på jorden, och i alla fall en approximation av frågan om livet, universum och allting har ställts.

Ändå är det inte en bra plats man lämnas på: Zaphod och Trillian lämnas lite hängande i luften, och Ford har precis träffat en flicka man redan vet snart kommer dö. Jorden har inte blivit oförstörd, utan man har bara rest i tiden, och med Arthur har kommit människans förfäder: de idioter som en annan civilisation lurat iväg för att bli av med.

Innan dess har det förvisso varit en del av Adams galna vishet: vad som skulle hända om man verkligen fick perspektiv på tillvaron, titelns restaurang, kor som vill bli ätna, en man som tillbringar ett år död för att slippa skatt, och så härskaren över universum (och hans katt), och man vet ju att det kommer fler delar, så det är OK.

Så, ja, det är en andra bok: lite färre helt nya grejer, en del fantastiska citat, lite infodumpar, och så mer Marvin (som trots vad han kallas inte verkar särskilt paranoid).

Read Full Post »

Det är nu över tio år sedan jag förra gången läste Liftarens guide till galaxen; då var det under en resa, och jag tog med min gamla pocket med Thomas Tidholms översättning av alla fem delar (jag har förstått att det numera finns en sjätte del som av de renläriga betraktas som inte bara apokryfisk utan närmast kättersk, med mycket tvivelaktig tillkomst). Nu har jag påbörjat omläsning, dessutom på engelska, och det är tydligt att den svenska översättningen inte är gjord med den pietet som man kunde önska.

Visst, visst, det mesta känns igen, och man måste nog ha läst boken flera gånger för att märka något, men i alla fall: att ”strong Brownian Motion inducer” blir ”stark Brown Inverterad Passivisator” förtar lite av skämtet (Brownsk rörelse kan ses hos små partiklar som flyter kring i vätska: tack vare slumpnaturen i molekylrörelserna rör sig även partiklarna slumpartat) när något som faktiskt existerar i sinnevärlden ersätts av rent teknikbabbel. Åt andra hållet går vogonpoesin (ej reproducerad här för att skydda känsliga läsare): Adams har fyllt den med nonsensord i Jabberwocky-anda, medan Tidholm använder mestadels befintliga ord, om än i revolterande kombinationer.

Nåväl, men är den fortfarande rolig? Jo, även om man känner igen sig så är fortfarande den fallande kaskelotten, eller gula rymdskepp som svävar som tegelstenar inte gör, eller Marvin, fortfarande underhållande. Och detta är ju första boken, där många av de där stående skämten kommer och fastnar, som frågan om livet, universum och allting (en märklig fråga, uppenbart hörande till den polynomiella problemen), handdukar och Arthur Dents ständigt perplexa tillvaro.

Omläsningen var alltså på tiden, men jag vet inte om jag känner att det behöver gå mindre än tio år till nästa gång, heller.

Read Full Post »

»Liff n. A common object or experience for which no word yet exists«. Detta är alltså svaret på frågan om livet, univ… F’låt, fel bok. Det är istället vad man som Jeopardydeltagare skulle formulera en fråga från om man som svar fått titeln på Douglas Adams och John Lloyds The meaning of liff.

Författarna har tagit en hög ortsnamn man annars har föga nytta av, och gett dem betydelser. De flesta av dessa betydelser är högeligen specialiserade, såsom Scramoge: att skära sig själv när man slickar ihop kuvert (boken har några år på nacken nu, trots att detta är den nya, oförbättrade upplaga som kom härom året).

Roligt? Ja, ibland. Inte vansinnigt, men tillräckligt. Användbart? Mja. Något ord används ibland, som zeerust (fick jag någon att fastna?) De flesta orterna lär dock få fortsätta vara kända som det: Visby är fortsatt största orten på en ö i Östersjön, och inte ett tält i sängen som visar på att en man börjar tröttna på att hans partner aldrig blir klar i badrummet.

Det är med ett inte missnöjt, men heller inte sönderskrattat »beppu« (ett triumferande ihopslagande av en bok när den är utläst) som boken läggs ifrån mig.

Read Full Post »

För den som tvivlar på möjligheterna att rädda hotade djurarter är Douglas Adams och Mark Carwardines Last chance to see uppiggande läsning. I den skildras resor till sex olika platser i världen, företagna för sisådär 25 år sedan, där de försökte söka upp sju olika hotade arter i deras naturliga miljö. För dessa gäller idag följande:

  • Fingerdjur: nära hotad, men antalet djur är svårt att uppskatta.
  • Bergsgorilla: akut hotad, men beståndet har ökat något
  • Nordlig trubbnoshörning: Akut hotad. Inga individer finns kvar i naturen.
  • Komodovaran: i stort sett oförändrad status. Sårbar, men inte akut hotad.
  • Kakapo: Akut hotad, men beståndet har trefaldigats.
  • Asiatisk floddelfin: troligen utdöd, eller funktionellt utdöd.
  • Rodriguesflyghund: akut hotad, men beståndet har ökat.

(alla uppgifter hämtade från Wikipedia). I summa: två misslyckanden, tre klara framgångar, en liten framgång, en oförändrad och en som inte går att avgöra. Inte helt oävet, även om man kunde önska sig mer.

Om man istället ser på boken som litteratur så är det naturligtvis svårt att värja sig mot Adams humor, även om han vet att hålla den under kontroll så att det akuta i djurens situation framkommer. Ibland framstår det hela som lika mycket reseskildring som naturskydd, vilket ibland blir något märkligt. Det är dock fina skildringar av möten med djuren, insiktsfullt vad gäller försöken att antropomorfiera i synnerhet bergsgorillan och komodovaranen, sorgligt i skildringen av floddelfinens miljö och inkännande humoristiskt när det kommer till den märkliga kakapon, så även för den som inte skulle välja boken på grund av författarens övriga produktion har en hel del att hämta.

Last chance to see är en bok som tydligt har åldrats, men det har i varje fall skett med värdighet. Frågan är om inte vetskapen om vad som hänt efter att den skrevs snarast gör dess budskap än mer angeläget.

Read Full Post »

Det är påfallande svårt att recensera en bok man redan läst ett par gånger. Man vet vad man förväntar sig, de aha-upplevelser man kan få vid en andra eller tredje läsning har klingat av, och snart sagt det enda man kan hoppas på är att man själv har vidgat sina vyer (inte i en vortex, dock), och kan uppskatta fler saker. Det har, såvitt jag minns, gått fem år sedan jag senast läste Liftarens guide till galaxen. Under dessa tycks inte mina referensramar visavi detta verk ändrats det minsta; de fyra första böckerna var fortfarande roliga, den femte kändes fortfarande som ett onödigt påhäng (inte minst för att den fjärde bokens slut är både öppet och lyckligt, och dessutom är Marvin med).

Den främsta skillnaden var nog faktiskt hur fruktansvärt tydligt de undermåliga partierna i översättningen framgick. Jag förstår faktiskt inte riktigt hur översättaren själv lyckats tro på att en agent från CIA i en vattentäkt skulle lyckas få folk att se stora, fula, gula rymdskepp hänga i luften på ungefär samma sätt tegelstenar inte gör, men det måste han uppenbarligen gjort. Synd, för när någon leker så mycket med språket som Adams så önskar man ju att översättaren skall vara i stånd att hänga med i svängarna.

Nä i brist på fräscha infallsvinklar får tidigare omdöme kvarstå: i stort sett jätterolig.

Read Full Post »