Två saker står klara efter att ha läst Bill Brysons Mother tongue: att han verkligen uppskattar engelskan, och att han alltsom oftast är ute och cyklar. Han skriver ofta saker i stil med att engelskan är det enda språket som klarar en viss sak (som att skriva ihop två ord på två sätt och få två olika betydelser, som »boathouse« och »houseboat«). Han anför den gamla myten om eskimåernas många (här är de femtio) ord för snö. Han påstår till och med att engelskan är »relativt lätt att stava och uttala« (vilket han i och för sig senare tar tillbaka när han själv behandlar dessa ämnen).
Men så finns ju entusiasmen också: inför skillnader mellan brittisk och amerikansk engelska, engelsmännens förtjusning i ordlekar, alla dessa synonymer, de lager på lager med lån som finns från alla möjliga håll (undantaget tyska), engelska namn (han anför inte, men borde, Rupert Iain Kay Moncreiffe of that Ilk), eller vad som nu fångat hans öga. Boken är nu närmare tjugo år gammal, och talar om Sovjetunionen i presens, men är ändå läsbar.
Det är som sagt inte en vetenskapligt användbar bok. Jag skulle till och med vilja avråda att ta något för sant som inte kan bekräftas på andra håll (mer exempel: han jämför vid ett tillfälle engelska namn på länder med de inhemska, men har då lyckats få tag på de högformella). Men den är roande, så man kan väl acceptera att han tycks tro att -s har blivit en vanlig pluraländelse i svenskan.
