För den som är intresserad av att se hur en Shakespearepjäs kan ha sett ut innan den var helt färdiggenomarbetad kan Much Ado about Nothing vara ett lämpligt studieobjekt. Här finns biroller som sägs gå in på scen men aldrig yttrar sig, vissa personer har ena stunden söner och nästa enbart döttrar, och dialogen är för det mesta inte omvandlad till blankvers. Den ena halvan av handlingen är dessutom märkligt skakig, och skurken har inte fått något särskilt djup. Å andra sidan är den andra halvan av handlingen lysande med rapp dialog och en intressant psykologi.
När allt börjar är Don Pedro av Aragonien på väg mot ståthållaren av Messinas, Leonatos, hem, efter att ha besegrat och försonats med sin bastard till halvbror Don John. Förutom brodern har han de två gentlemännen Claudio och Benedick i sällskap. Den evige ungkarlen Benedick tar åter upp gamla stridigheter med Leonates brorsdotter Beatrice, ett ordkrig som står för mycket av nöjet i pjäsen. Samtidigt blir Claudio förälskad i Leonates dotter Hero, och får Don Pedro att fria i sitt ställe. Don Pedro, Claudio, Leonato och Hero konspirerar dessutom för att lura Benedick och Beatrice att bli förälskade i varandra. Samtidigt försöker Don John – en äkta teaterskurk, ute efter att göra ondska för dess egen skull – blanda sig i leken, och lyckas till slut lura Claudio och Don Pedro till att tro att Hero varit otrogen, varefter de båda skämmer ut henne vid vigseln och stolt går därifrån. De kvarvarande får för sig att lura värden att Hero dött av skammen, medan Beatrice tar löfte av Benedick att han skall döda Claudio som hämnd för skymfen. Trots att stadsvakten leds av två inkompetenta idioter – Shakespeare tycks ha varit förtjust i tanken på rättstjänare som försöker använda ord de inte behärskar, ty sådana förekommer även i Measure for Measure – lyckas de dock höra en konversation mellan Don Johns underhuggare och kan avslöja hela sammanhanget, varefter det hela slutar med en bisarr scen där Claudio luras att gifta sig med en Leonatos brorsdotter, som dock visar sig vara Hero.
Som synes är Claudio en minst sagt dubiös figur: han kan inte fria själv, uppträder glatt och uppsluppet efter att ha skämt ut Hero och fått reda på att hon dött därav och är sedan beredd att gå i brudstol med en flicka han knappt sett. Man undrar om Hero någonsin kan bli lycklig med en sån karl? Däremot har jag inga problem med Don Johns ondska, vilket tydligen andra kommentatorer som väntar sig mer psykologisk realism har: med tanke på att att han är en skurk i en komedi är det väl knappast otänkbart att denna brist på egentlig motivation inte är menat som annat än ett tillfälle att driva med andra skurkar på scen?
Nå, om Claudio och Don Pedro till slut visar sig vara ganska tvivelaktiga figurer och Don John aldrig blir annat än ett sätt att få till någon som helst dramatik, så är Benedick och Beatrice så mycket mer tillfredsställande. Till en början försöker de mest få sista ordet i strider utkämpade med tungorna som vapen, men när de båda lurats att lyssna till konspiratörernas samtal om hur mycket den andra älskar dem så blir de snart mer respektfulla mot varandra och överger sina övertygelser om att dö ogifta. De får snart själva känna på omgivningens vassa tungor, men det är även främst de enda som uppträder med något som kan kallas rimlighet efter det misslyckade bröllopet: Beatrice med sin önskan om hämnd, och Benedick med sin vilja att tillmötesgå henne, och när endast tystnaden återstår så är det de som tidigare tagit parti för det ogifta civilståndet som verkar vara kärlekens förkämpar medan de som förut varit utsatta för deras gyckel också är de som visat sig mest ovärdiga.
En bra pjäs, men när man läst den grämer man sig över att den inte finns bevarad i mer upputsat skick, för då hade den kunnat vara fantastisk.
