Det hade förmodligen gått att skriva en ganska rolig recension av Astrid Lindgrens Nils Karlsson-Pyssling som om den vore någon slags kommentar av dagens Sverige. Titelnovellen vore då en skildring av andrahandsmarknaden för bostäder: det enda som kan hittas är ett ingrott, omöblerat litet hål i en vägg (att hyran är den mycket modesta summan av en ostkant i månaden får tyst bortses ifrån), »Peter och Petra« handlar om stackars barn som flyttas från skola till skola (huruvida på grund av bussning eller friskolekonkurser får läsaren själv bestämma), »Inga rövare finns i skogen« en skildring av hur kriminella gäng bryter sig in i medelklassvardagen, »En natt i maj« en skildring av diverse skönhetsfixering.
Sagorna tycks i allmänhet riktade till yngre barn. I stort sett samtliga skildrar hur någon form av extremt småvuxen figur dyker upp i deras liv, ofta när de är i stort behov av en vän, och förser dem med en sådan. Endast ett par har något som kan kallas direkt berättarbåge: när väl småfolket dyker upp så är det i sig lösningen, och sedan följer främst skojigheter de hittar på. Om detta är bra eller illa är svårt att veta: med tanke på att barn gillar omläsning spelar kanske det mindre roll om det finns något sådant inneboende driv, men för en vuxen gör det att man får ut mindre än andra av hennes böcker riktade till samma åldrar, där man i alla fall kan återse personer och ämnen. Vissa av novellerna har dramatiserats för tv, vad jag kan minnas tämligen troget; andra har troligen inte det (och i så fall är det fullt förståeligt; skall man skildra in en liten farbror som flyger runt över Stockholm är Karlsson på taket mer givande än herr Liljonkvist).
Mer rimligt än att se det som en spegel av dagens Sverige vore nog att lyfta upp sådant som inte längre har täckning: små barn lämnas inte längre ensamma hela dagen för att föräldrarna skall jobba; förlorar man förmågan att använda ett ben tvingas man inte ligga konstant nedbäddad i sin säng, är man mer tillfälligt hemma sjuk (i fyra veckor?) så kommer nog föräldrarna hitta på roligare tidsfördriv än ett gökur. Försörjer man familjen på torghandel odlar knappast sina varor i trädgårdsland. Å andra sidan betros knappast barn heller med att i timmar roa sig i Vasaparken med skridskoåkning utan övervakning.
Den avundsjuka som kan uppstå när man får ett syskon, som kan få en att fly in i en fantasivärld, består dock troligen. Och »Prinsessan som inte ville leka« är även utan lustifikationer från recensenter otvetydigt en vidräkning med överflödets materialism, fortfarande aktuell.
