Geirangerfjorden
Slartibartfasts pris för Norge är välförtjänt; sällan har man väl sett ett landskap på ett så samtidigt dramatiskt och rofyllt sätt kombinera berg och hav. Mest känd är Geirangerfjorden, vilket inte är så konstigt: den är i dubbel bemärkelse djup: går långt in i landet och mellan höga berg. Fotot är lite suddigt, vilket troligen beror på avgaser från de skepp som befann sig därinne: Geiranger ligger i en riktig gryta. Notera också att även riktigt stora skepp kan gå långt in i fjordarna.
Atlantveien
Andra delar av kusten som besågs var Atlantveien, som av någon anledning byggts ute på en massa småöar,vad det verkade utan att någon av dem hyst någon befolkning att tala om. Fiskas gjorde det dock från broarna. På den ö där vi stannade växte även hjortron, men de hade inte hunnit mogna än. Bilden till vänster lider tyvärr även den i viss grad av speglingar i glasruta.
Speglingar
Mängden sevärda fjordar var naturligtvis inte uttömd med Geirangerfjorden. Ej heller är alla speglingar av ondo: har man god väderlycka och vattnet ligger lungt och himlen är ljus så att bergen speglar sig i sjön kan det vara hänförande vackert det med. Bilden till höger är den jag skulle vara allra mest nöjd med om det inte vore för den förbannade speglingen i fönsterrutan.
Urberg
Nu kan man inte bara bese norska kusten från land, utan även från vattnet, till exempel från hurtigruttens båtar. Ett tips är dock att inte glömma solskyddsmedel. Timmar utomhus i strålande sol till sjöss får i alla fall mig att snabbt känna mig som en kokt kräfta: röd och eländig. Man kan i alla fall få se ett mäktigt landskap. Bergen till vänster gav i alla fall mig intrycket av urgamla djur som tillsammans lagt sig att vila i en eon eller två.
