Titelpersonen i Joseph Conrads Nostromo håller sig länge i bakgrunden, till förmån till de ledande kretsarna i Sulaco, den främsta staden i den Occidentala provinsen i den latinamerikanska republiken Costaguana, ett land där revolutioner är vardagsmat och General Alcazar skulle känna sig som hemma. Nu har tycks dock ribieristpartiet ha gett det viss stabilitet, stött på Charles Gould i Sulaco och dennes silvergruva.
Men ack: en missnöjd general gör uppror och krossar ordningen. Man blir lite konfunderad när han sägs göra det i demokratins namn, och övriga karaktärer vänder sig mot detta – men till viss del beror detta på att i Costaguana, liksom i USA, så har ideologier blivit föga mer än namn på grupperingar, alla lika färgade i blod och svek och uppror. Upproret tycks likväl vara på väg att också svepa bort ordningen i den annars lätt isolerade Occidentala provinsen, och nu är det dags för Nostromo: denne hamnarbetarbas har tidigare visat sig som ytterligt pålitlig och kapabel, har räddat framstående män och något av ordningen, och nu anförtros han ett stort uppdrag. Sex månaders silverproduktion skall föras ur staden innan upprorsmännen anländer, och Nostromo är den som skall segla pråmen ut att möta transportskeppet som skall föra lasten till säkerhet i USA.
Det är inte någon vacker roman: nästintill ingen av personerna går att fullt ut beundra, de mesta har stora själviska drag, och man får vara glad om det balanseras av något bättre. Costaguana är ett enda kaos, och enda sättet att nå ordning tycks vara att ge kontrollen till det internationella kapitalet (även om det i slutet också sägs vara en ohållbar lösning). Även den kärlek som finns korrumperas: Mrs Gould är det närmsta man kan komma en god människa, men hennes kärlek till sin make blir till slut mest en smärta när han bryr sig mer om sin gruva än henne. Och vad Nostromos kärlek leder till på slutet skall vi inte tala om.
Sedan är det irriterande med den rasism, främst antisemitism, som ibland visar sig, men som i alla fall torde gå att operera bort. Det är inte en enkel bok, men den är bra.
