Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Joseph Conrad’

Joseph Conrad är väl tillsammans med Kipling en författare där politiska diskussioner kommit att överskugga estetiska – fast med mindre renodlade skäl. Kipling gjorde sig själv uttalat till talesperson för imperialismen, Conrad ägnade sig snarare åt att skildra den. Kiplings romaner framstår i efterhand som oerhört habila, men knappast som nyskapande, Conrads var tekniskt enormt drivna och förebådade modernismen.

Conrads skicklighet och subtilitet framgår tydligt i Victory, den sista av hans romaner som ses som förstklassig. Summeras handlingen låter den som något ur en sämre äventyrsroman: i den indonesiska övärlden räddar Axel Heyst, en svensk baron, den enkla orkesterflickan Lena från förföljelse av Schumberg, en slem hotellägare, och de drar sig tillbaka till en ö där inga andra västerlänningar finns. Hotellägaren lyckas då övertala de skrupelfria äventyrarna Mr Jones och Martin Ricardo att Heyst gömt skatter på sin ö och får dem att söka vinna dem.

I själva verket är det som vanligt snarare psykologin än den i sig skickligt uppbyggda handlingen som intresserat författaren: de illusioner som skurkarna gör sig om skatten och varandra, Lenas oförmåga att tro på Heyst kärlek om hon inte offrar sig, och Heyst ovilja att erkänna att han är en del av världen. Detta gestaltas delvis genom den avancerade berättartekniken, där personernas egna tankar färgar av sig på berättandet, så att man aldrig kan vara säker på om det är författaren eller personerna som uttrycker vissa tankar. Där är vi så tillbaka vid politiken: vissa av de idéer som uttrycks framstår som föga anpassade för dagens värld, och den som upprört vill anklaga Conrad för sexism eller rasism kan tämligen lätt hitta material.

Allt detta kan verka aningen frustrerande: om man prompt vill läsa boken som en spänningsberättelse så måste man ta sig igenom många sidor innan hotet mot idyllen blir reellt, och även om Ricardo och Mr Jones bär på vissa anlag som senare skulle visa sig i andra hotande par i skurkar störs en sådan bilden tidigt, och inte enbart av att de också har en tredje kompanjon i form av den enbart halvt mänsklige Pedro.

Nej, Victory är inte lättsam underhållning för stunden. Det är snarare en varning för den skada lögner kan leda till: lögner man berättar för sig själv, sådana man berättar för andra för att skada dem och sådana man berättar för andra för att skona dem. Exempel på sådana ges många, och de leder aldrig till något gott.

Read Full Post »

Titelpersonen i Joseph Conrads Nostromo håller sig länge i bakgrunden, till förmån till de ledande kretsarna i Sulaco, den främsta staden i den Occidentala provinsen i den latinamerikanska republiken Costaguana, ett land där revolutioner är vardagsmat och General Alcazar skulle känna sig som hemma. Nu har tycks dock ribieristpartiet ha gett det viss stabilitet, stött på Charles Gould i Sulaco och dennes silvergruva.

Men ack: en missnöjd general gör uppror och krossar ordningen. Man blir lite konfunderad när han sägs göra det i demokratins namn, och övriga karaktärer vänder sig mot detta – men till viss del beror detta på att i Costaguana, liksom i USA, så har ideologier blivit föga mer än namn på grupperingar, alla lika färgade i blod och svek och uppror. Upproret tycks likväl vara på väg att också svepa bort ordningen i den annars lätt isolerade Occidentala provinsen, och nu är det dags för Nostromo: denne hamnarbetarbas har tidigare visat sig som ytterligt pålitlig och kapabel, har räddat framstående män och något av ordningen, och nu anförtros han ett stort uppdrag. Sex månaders silverproduktion skall föras ur staden innan upprorsmännen anländer, och Nostromo är den som skall segla pråmen ut att möta transportskeppet som skall föra lasten till säkerhet i USA.

Det är inte någon vacker roman: nästintill ingen av personerna går att fullt ut beundra, de mesta har stora själviska drag, och man får vara glad om det balanseras av något bättre. Costaguana är ett enda kaos, och enda sättet att nå ordning tycks vara att ge kontrollen till det internationella kapitalet (även om det i slutet också sägs vara en ohållbar lösning). Även den kärlek som finns korrumperas: Mrs Gould är det närmsta man kan komma en god människa, men hennes kärlek till sin make blir till slut mest en smärta när han bryr sig mer om sin gruva än henne. Och vad Nostromos kärlek leder till på slutet skall vi inte tala om.

Sedan är det irriterande med den rasism, främst antisemitism, som ibland visar sig, men som i alla fall torde gå att operera bort. Det är inte en enkel bok, men den är bra.

Read Full Post »

Den som vill läsa skönlitteratur som visar vilka fruktansvärda former det europeiska erövrandet av övriga världsdelar tog torde närmast reflexmässigt sträcka sig efter Joseph Conrads (egentligen Józef Teodor Konrad Korzeniowski) Heart of Darkness. Och visst, det är onekligen en vidräkning med det kanske vidrigaste av alla vidriga kolonisationsföretag som någonsin sjösatts, ett företag som Conrad själv upplevt på ungefär samma sätt hans alter ego, bokens berättare kapten Marlow, får göra, men den som förväntar sig en skildring av ett Eden som våldtas av den vite mannen kommer få problem: mörkrets hjärta – barbariet – ligger ständigt på lur i människan, och den mörka, klaustrofobiska djungeln får det att slå i alla som stannar där för länge – såväl européer som afrikaner.

Den mest kände av de personer som figurerar – de flesta är för övrigt mer eller mindre baserade på verkliga förlagor – är naturligtvis Kurtz, befälhavare på den mest avlägsna stationen, under lång tid avskuren från all kontakt med civiliserade människor, och som trots att han kom dit med de högsta ideal nu verkligen har blivit som infödd: Nietzsches varningsord för den som skall slåss med monster kunde stå som bokens motto. Kolonialismen är ett avskyvärt projekt, inte bara för att fördärvar de som koloniserats, utan också för att även kolonisatörerna till slut blir fördärvade – om de nu inte var det från början –, och den Kurtz som skriver välformulerade artiklar till The Society for the Supression of Savage Customs kommer att övergå till en som skriver ett postskript bestående endast av »Exterminate all the brutes!«. När afrikanerna beskrivs – oberoende av om de är slavar som satts att sköta ångpannan på Marlows båt eller krigare under Kurtz spira – så är det alltid som »brutes«: när de inte är totalt kuvade är de vidskepliga, lättlurade infödningar.

Vad gäller formen så är det omöjligt att inte imponeras av att någon som lärde sig engelska som tredjespråk i tjugoårsåldern kan forma sådana monumentala meningar, värdigt skridande framåt likt en senator på forum. Ibland tar förvisso viljan att ta sig ut som en bärare av djupa sanningar lite väl yviga uttryck, men för det mesta är det en ren njutning att läsa. Heart of Darkness är ingen trevlig bok, men den är ett gott bevis på att alla böcker inte behöver – inte får – vara trevliga.

Read Full Post »