Jag tror tamigfan att jag får värre baksmällor av böcker än sprit. Sprit har jag i alla fall lärt mig någorlunda när det är dags att sluta med, men en riktigt jävla bra bok är både svår att lägga ifrån sig fysiskt och psykiskt. De är i och för sig alltför sällsynta, men de senaste åren har Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens böcker om Engelsfors i alla fall gett mig två tillfällen då hjärnan så fyllts av adrenalin att sova varit halvt omöjligt. Skulle det bli en tredje gång med Nyckeln?
(Den som inte vill få handlingen i de två tidigare böckerna avslutat hoppar över nästa stycke.)
De är ju bara fyra kvar nu: Anna-Karin, Linnea, Minoo och Vanessa. Hur skall de då kunna stänga demonernas portal? Hur skall de bilda en ordentlig nyckel? Vad skall de göra med den? Därute finns ju dessutom Olivia, och Rådet, och en hel massa som de inte vet – hur fan skall man då försvara sig? Sen skall man ju vara tonåring också, och förälska sig och bli sviken och svika och klara sig från den psykopaten Erik och morfar som är så svag. Nu är å andra sidan de där vardagsbekymren kanske inte riktigt lika många längre: de finns, men de minsta av dem försvinner, och kvar är de riktigt stora, fula. Och så, igen, det där med att rädda världen.
Så, ja, det blev en tredje gång när jag knappt visste om jag skulle vara glad över att det var så bra eller ledsen över hur sidorna försvann (800 sidor på sisådär 12 effektiva timmar). För allt glider ju ihop så fantastiskt, med häxor som också är tonåringar och fullt trovärdiga sådana, med inte bara frälsarkomplex utan komplicerade föräldrarelationer, enorma inre osäkerheter och närmast självskadebeteende. Speciellt som mycket till slut handlar om ansvar: ansvar för sig själv, ansvar för dem man älskar, ansvar för vad man gör med den makt som magi faktiskt innebär. Det känns helt rätt att det läggs på axlarna på tonåringar, som även annars börjar kräva och avkrävas det: här är det bara så mycket större. Psykologiskt är det helt sant, sen må handling vara hur otrolig som helst.
Ansvar utvecklar också: jävlar vad långt de kommit (de som fått chansen, och inte dog redan i första boken). De bråkar och sårar varandra, extra djupt när de känner varandra bättre, men de är långt ifrån de sex främlingar som en gång samlades under den blodröda månen. De är en cirkel, på gott och ont, och det är vackert och ledsamt och alldeles uppslukande.
Het klart värt de där stissiga nätterna när det knappt går att somna.
